Soppa med pannkaka på lax

Problem är till för att lösas. Förutom för problemlösarna på American Airlines. I alla fall löser de inte uppkomna problem efter enbart 28 förfrågningar. Som tur var frågade vi 29 gånger. Och vipps löstes en knut på en knop i en soppa som höll på att bli pannkaka på LAX (som är den trebokstaviga beteckningen på den internationella flygplatsen i Los Angeles).

Så här var det. När vi i American Airlines terminalområde självcheckade in oss på de båda flygen (Los Angeles-Miami och Miami-Rio de Janeiro) gick allt bra sånär som på att vi inte fick ut bagagetaggar. En rödklädd dam knappade på en dator och fastslog att de inte skulle komma några taggar. Anledningen var att vi var inbokade på en ogiltig kombination av flygningar på grund av för kort transfertid i Miami. Vi skulle själva inte ha några större problem att hinna med Rio-flyget cirka 70 minuter efter att vi landat i Miami, men bagaget skulle inte hinna med (efter bokningen för flera månader sedan hade tydligen flyget från Miami tidigarelagts utan att vi fått information om eventuella konsekvenser). Och när det inte gick att få bagagetaggar var plötsligt båda våra resor ogiltiga av någon anledning.

Den rödklädda damen hänvisade oss till en lång kö i andra hörnet av terminalen. Där skulle de hjälpa oss att få ut taggarna. Vi gick bort till kön, gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att det skulle ta approximativt två timmar att komma fram till andra rödklädda damer bakom en stor disk. Resultatet av överslaget blev att vi kunde konstatera att vi med hög sannolikhetsgrad skulle missa vårt första flyg, det till Miami klockan elva på förmiddagen, om överslaget stämde. Vi tågade tillbaka till självincheckningsapparaterna, konstaterade för samma rödklädda dam att vi inte hade tid att stå i en tidsödande kö och fick till svar att det bara var att ställa sig i den tidsödande kön.

Vi berättade då vår historia för en annan rödklädd dam, som lika snabbt som den andra rödklädda damen besvarade vår vädjan om hjälp med att peka på den tidsödande kön. Nu delade vi upp oss och jobbade på två fronter. Angelica fick i uppdrag att ställa sig i den tidsödande kön medan Rasmus kommenderades ut på ytterligare bearbetning av nya rödklädda damer.

Men samma visa hela tiden. Grejen var ju att vi inte hade några giltiga biljetter alls, och det gick tydligen inte att sätta bagagetaggar så att bagaget kom med nästa flyg till Rio. Så enkelt skulle det ursprungliga enkla problemet inte lösas, tyckte rödklädd dam efter rödklädd dam. Efter lite ombyte i argumentationen med ordet emergency nu inblandat i varannan mening fick Rasmus prata med en supervisor, som efter att ha hört utläggningen hänvisade till den tidsödande kön. I förbifarten försökte Rasmus få hjälp av en ny rödklädd dam som hänvisade till en annan supervisor som förklarade att han inte hade tid att lyssna på Rasmus oavsett vad han hade att förtälja. Den tidsödande kön hade på en halvtimme rört sig lika långsamt fram som förutspått och ytterligare bearbetning behövdes således.

Rasmus fick nu syn på den enda rödklädde mannen, i själva verket en gammal men vänlig gubbe, som efter att ha hört utläggningen transporterade Rasmus till supervisornas supervisor, som lägligt nog stod i den stora disken där den tidsödande kön slutade. Även om han inte var en jättespindel eller en eldsprutande drake kändes det som att komma till slutet på sista banan i ett dataspel. Tyvärr blev det game over. Det visade sig att Rasmus redan hade pratat med honom en gång tidigare och supervisornas supervisor sade något förvånande och än mer nonchalant: "Är du här igen?". Det var bara till att hoppa in i kön, där Angelica höll till någonstans i mitten.

Det visade sig att alla i kön antingen hade missat flyg eller skulle missa flyg på grund av att den tidsödande kön var alltför tidsödande. Som tur var hade vi anlänt till flygplatsen i mer än godkänd tid, då den förväntade rusningstrafiken uteblev i och med att det slumpade sig som så att det var en lördag, och skulle rimligen ändå hinna med vårt elvaflyg om det bara löstes snabbt när vi kom fram till en rödklädd dam vid den stora disken. Ett par andra rödklädda damer hade tidigare sagt att vi kunde få hoppa på ett tidigare flyg till Miami så att väskorna skulle hinna förflyttas till vårt Rio-flyg. Men det tidigare Miami-flyget var nu utom räckhåll då den tidsödande kön var alltför tidsödande. I kön pratade Angelica med en amerikansk dam som tidigare jobbat på American Airlines. Damen sade att hon inte var förvånad över dålig service, det var tydligen dåligt betalt på flygbolaget och dessutom, sade hon, att de som arbetade gjorde det under dåliga förhållanden. Därför skulle vi ha extra tålamod. Så kom vi plötsligt fram till en rödklädd dam vid en stor disk. Men det löstes inte snabbt. Det tog bara några minuter för henne att konstatera att våra biljetter var ogiltiga och att hon inget kunde göra. Och det enda vi tydligen kunde göra var att ringa den resebyrå vi köpt biljetterna ifrån, i det här fallet Travelstore, och be dem att boka nya biljetter åt oss. Det accepterade vi inte. Klockan tickade på, men efter många turer fram och tillbaka gjorde den rödklädda damen i alla fall ett försök att boka in oss på både elva-flyget från Los Angeles till Miami, som ju var det flyg som vi först tänkte åka med, och flyg från Miami till Rio med avgång tre timmar senare än den avgång vi hade från början. Den rödklädda damen var skeptisk hela tiden, sade att det inte skulle fungera att boka nya biljetter så här sent. Och det gjorde det inte heller. Efter ytterligare påtryckning fick vi den rödklädda damen att göra ännu ett försök som inleddes med att den rödklädda damen ringde till någon högre makt som gav henne befogenhet att faktiskt printa ut både biljetter och bagagetaggar. När biljetterna väl kommit ut sade den rödklädda damen: "Nu får ni se till att springa snabbt till gaten om ni ska hinna med". Och snabbt sprang vi. Vi trängde oss, utan att fråga, längst fram i kön till säkerhetskontrollen där det kontrollerades att vi inte hade några farliga föremål med oss. Det hade vi tydligen eventuellt. Den röda väskan med souvenirer såg väldigt suspekt ut tyckte en säkerhetsvakt som plockade upp allt innehåll. Framförallt var det ett australiensiskt maraccasimstrument, som producerar ljud som låter som porlande vatten, som väckte intresse. Minuterna gick. Rasmus var redan framme vid gaten och hade informerat att ytterligare en person skulle med. Efter fem långa minuter kom så Angelica med både väska och souvenirer och vi kunde gå på planet.

Enda problemet med flygningen var att vi fick vänta en timme efter att planet landat innan vi fick komma in i terminalen. Men längre än så, närapå en och en halv timme, fick vi också vänta i nästa plan, det till Rio, innan det kunde ta sats på flygrakan. Planet gjorde först ett försök, men vi rullade tillbaka till gaten och piloten förklarade det typ med att hjulen snurrade lite som de ville, typ som hjul kan snurra lite som de vill, utan någon logisk förklaring, på en kundvagn. Om vi nu fattade det rätt. Det gjorde vi kanske inte. Hjulen kontrollerades, och en luftkonditionering lagades eftersom det hade luktat bränt. Om vi nu fattade det rätt. Det gjorde vi kanske inte.

Hursomhelst, fem timmar senare än beräknat (om man utgår från vår originalbokning) kom vi så äntligen fram till Rio de Janeiro. En rallyförande busschaufför körde oss till Copacabana, den kända stranden ni vet, och sedan traskade vi i en kvart, hela tiden uppför, till vårt boende. Här har vi härlig utsikt som ni kan se av bilderna. I morgon tar vi nya tag.