Kristus på hög nivå

Det är några saker man bara måste göra som besökare i Rio de Janeiro. Sola och bada på Copacabana är en av dem, besöka Kristusstatyn på toppen av Corcovadoberget en annan. Båda dessa kan vi bocka av efter den gångna dagen. Det förstnämnda klarade vi av på förmiddagen efter ett försök till löppass som fick avbrytas av den kvinnliga halvan av resesällskapet. För varmt för att springa. 38 grader visade termometern, förvisso i solen, men ändå. Minst 28 i skuggan. Det fick vara nog med en gångtur längs med strandpromenaden istället. Den manliga halvan är ju en iron man och gjord av stål och klarar tydligen löpning i vilken temperatur och under vilka väderförhållanden som helst. Därför traskade han på i värmen. Efter detta intogs ett positivt oväntat svalkande dopp i Atlantens friska vågor.

Efter lunch tog vi en rallybuss upp till det största turistmålet i trakten: Cristo Redentor, eller kort och gott Kristusstatyn. 710 dignande meter över det inte helt korallblåa havet välkomnar han alla till januarifloden, eller Rio de Janeiro som de flesta kallar denna stad. Själv är han närmare 40 meter hög, drygt 700 ton tung och har placerats strategiskt på en plats med fantastisk vy i alla riktningar (förutom rakt nedåt) över staden med dess omgivningar. Inspirationen till statyns pose med utsträckta armar kommer givetvis från Stig Helmer i Sällskapsresan; "Jag kan flyga, jag är inte rädd". Vi såg även en bro i nordost med tydliga inslag av Ölandsbrons utformning. Inte tvärtom. Kul att Sverige har sådant inflytande här i brasseland, vilket ord självklart är hämtat från svenskan ord: brassestol.

Inte helt oväntat är det inte bara vi som resebloggar. Uppe vid Kristusstatyn mötte vi två skåningar som fotade oss och vilka vi fotade. Vi utbytte blogguppgifter och fortsatte sedan åt varsitt håll i den vida världen. Eller antagligen åt precis samma håll eftersom det bara fanns en väg ner.

På bussen tillbaka brast en man spontant ut i sång. Han sjöng att han drömde om en vit jul, White Christmas alltså. Det kan han ju fetglömma då oddsen för snö här i centrala Rio är lika höga som chansen att vi får vår fläkt utbytt till den AC vi hade behövt på rummet. Det vill säga obefintlig sannolikhet. Sången var fin iallafall.

Det fortsatta rallybeteendet på även denna buss fick till sist sina konsekvenser. Vid ett bumpigt parti tryckte busschauffören gasen ännu mer i botten vilket resulterade i en kraftig studs i hela bussen som fick mannens, som tar betalt vid ingången, växelpengar att flyga i luften. Lära av sina misstag? Nejdå, det är bara till att tuta på som vanligt.

Vi har hunnit lära oss några ord på portugisiska: ciao är hej, obrigado är tack och shoes betyder visst väskor. Iallafall av bilden nedan att döma.

Vi hittade även ett passande namn på fik för Lena: MegaMatte. Eller: Celmar för alla Kalmarbor. Mycket heter med Mira också, Miramar är nog en stor hotellkedja som vi sett på många ställen på vår restripp, så även här i Rio. Vi bor tyvärr inte på något Miramar utan på ett ställe med betydligt färre stjärnor i betyget. Vi tror nämligen inte att man behöver gå 200 branta trappsteg, passera i en mörk, trång gränd där en skällande och bevakande hund bor då man bor på Miramar. Detta får man på köpet på Pousada Favela Cantagalo. Däremot får man vackert grafittidekorerade cementväggar. Bildbevis nedan. Bild på hund kommer.

Kristusstatyn.