Historiska vingslag runt papegojanska stadion

Den västra slutstationen på den orangea tunnelbanelinjen i Rio de Janeiro heter Uruguai. Frågan är vad stadens fotbollsdyrkande invånare tycker om valet av namn. För när det var dags att summera VM-finalen i fotboll 1950, som gick av stapeln på Maracanastadion i Rio, var det Uruguay som märkligt nog stod som 2-1-segrare mot hemmanationen Brasilien. Om nu Uruguay stavas Uruguai på brasiliansk portugisiska så är det ju samma sak som att man i Stockholm skulle döpa en station till "Italia 90", bara för att påminna om saker som fotbollsdyrkande nationalister inte vill bli påminda om. 1-2 gånger tre var ju Sveriges nederlagssiffror i det mästerskapet.

Bor man i Brasilien så är man antingen eldigt eller kyligt inställd till fotboll. Det finns liksom ingenting mitt emellan, detta för att citera Abrigogrundaren Stefan Martinsson vi besökte i förrgår. Han kategoriserade sig för övrigt själv bland den kyliga skaran. Kanske är det brasilianska fotbollsintresset på väg att dala nu när Brasilien halkat ner på Fifas världsrankinglista och bara är två ynka placeringar före Sverige? Vi får väl se. Men så är det nog inte, tvärtom då Brasseland ju om bara lite drygt ett och ett halvt år ska stå värd för fotbolls-VM.

I dag gjorde vi ett hastigt besök på den historiska fotbollsarenan Maracana (namngiven efter en stadsdel som i sin tur är namngiven efter en papegoja) eller Estádio Jornalista Mário Filho som det officiellt heter. Stadion byggdes inför fotbolls-VM i Brasilien 1950 och blev världens största. Det var sannerligen hysteri inför finalen, som kom att spelas mellan Brasilien och Uruguay, då mer folk än vad det fanns biljetter ville se på matchen. Ingen vet riktigt säkert hur många som befann sig på läktarna under duellernas duell då många tog sig in på olagligt sätt, men sammanlagt lär det ha varit betydligt fler åskådare än 199 954 som blev den officiella siffran.

Arenan, där Pelé gjorde både sitt första och tusende mål, är nu under rejäl renovering. Här ska finalen i fotbolls-VM 2014 avgöras och här ska invigningen av de de olympiska sommarspelen 2016 hållas. Därför var det lite lagom surt att inte få gå in på arenan dit bara byggjobbare har tillträde den närmaste tiden. Vi gick i alla fall den 1,2 kilometer långa slingan runt stadion och kände åtminstone några procent av de historiska vingslagen. I form av en staty av lagkaptenen Hilderaldo Luís Bellini blev vi påminda om Brasiliens 5-2-seger över Sverige i fotbolls-VM-finalen på Råsunda 1958.

Tidigare på dagen gjorde vi repris på gårdagens runda med löpning för Rasmus och power-walk för Angelica. Även den här gången stannade gps:en efter 15 svettiga kilometer.

I morgon är det sista heldagen i Rio de Janeiro. Åtminstone för oss. Förmodligen bokstavligen talat för några domedagspredikande kineser. Det får bli lite av en fixardag med tvätt, utskrift av flygbiljett och svara på elektronisk post. Och så lär ytterligare en buffé-lunch avnjutas på stället där Dogge Doggelito jobbar. Åtminstone låtsas vi att det är han. Han ser ju likadan ut och uppför sig på samma sätt. Dock har vi ännu inte sett honom i rappande aktion. Och vi har inte heller fått någon cykel på köpet.