Angelica: Eftersom det var ett bonuslopp som vi inte hade bestämt att köra förrän sedan enbart ett par dagar sedan tog vi det hela lite som det kom. Kanske var det därför som jag inte hade så höga förväntningar på varken mig själv eller på själva loppet som arrangemang. Därför gjorde det ingenting att de inte ens hade nummerlappar till oss utan skrev våra startnummer på ovansidan handen med en tusch som satt kvar hela dagen trots otaliga tvättabortförsök.
Efter startskottets signalerande kutade jag på första metrarna för att komma med i tätklungan för att inta en bra startposition. Ett tag hade jag bara manliga motståndare framför mig och det kändws bra, tills den grönklädda snabbspringande tjej som slutade som segrare i damklassen kom upp jämte mig. Vi låg jämsides rätt länge tills det plötsligt blev för flåsigt för mig och hon flög iväg framför mig med långa steg. Jag hoppades på att hålla min andraplats och såg vid varje varvning att tredje tjejen låg relativt långt bakom. Men man vet ju aldrig vad som kan hända och jag kände att den raka och platta asfaltsbanan var mycket jobbigare än vad jag väntat mig. Men så var det ju också för att jag ville göra en bra tid, under timman hade jag bestämt mig för. Sista sträckan var outhärdlig, men jag gick på ren vilja och för att jag visste att Rasmus skulle stå färdigsprungen i målfållan och heja mig ända in i kaklet. Så skedde också och det var jättekul att komma på prispallen i ett löparlopp och grattas av diverse lokalpatrioter, nyhetsmakare och allmänt sköna personer. Får se om min prisplansch kommer hela vägen hem till Varberg.
Rasmus: Jag vet inte när jag senast deltog i en löpartävling på asfalt, det måste ha varit många år sedan. Länge var det också jag senast tränade på sådant underlag, att springa i skogen är ju vanligtvis min melodi. Ändå såg jag fram emot det här loppet som vi fått nys på mindre än en vecka före (genom att googla på vad som var på gång i Hamilton).
Även de här arrangörerna var glada över att startfältet blev internationellt i och med att två svenskar anmält sig, och före start uppmärksammade speakern detta. Tävlingsledaren tog sedan orda och berättade hur banan såg ut. Som väntat blev det inte någon 20-minutersdragning om olika tydliga och otydliga stigkorsningar som det ofta blir inför terrängultralopp, utan nu var det visst bara att springa tre kilometer bort, helt rakt förutom en liten böj, och sedan runda en flagga vid vätskestationen och sedan springa tillbaka på andra sidan. Detta två gånger.
Startskottet gick (ja, det var ett startskott från en tävlingspistol) och jag lade mig i rygg på två löpare tillhörande den lokala klubben Hamilton Road Runners. Första kilometern avverkades på 3.52, en bra öppningsfart. Efter andra kilometern, som var något långsammare, kom den blivande vinnaren ikapp vår tättrio. Jag kände att hans tempo var något för högt för att haka på, så jag varken ökade eller sänkte tempot. De två andra hakade dock på den blivande vinnaren och det blev en lucka fram.
Benen var väl inte helt återhämtade från förra veckans bergs-mara med efterföljande löpningar i andra skogar och berg, men jag var nöjd med mitt tempo som jag höll hyfsat konstant ända in i mål. Är väldigt nöjd att jag lyckades snitta under fyra minuter per kilometer även om min gps visade att det saknades 250 meter till tolv kilometer (så snittet blev nog ganska precis fyra minuter per kilometer). Vinnaren var inte mycket att göra åt i dag, han var tre minuter före.
Grattis igen!!
SvaraRadera