Längs ettan från L.A. till S.F.

Det rullade på riktigt bra ända tills Angelica utbrast: "Vad bra det rullar på!". Då blev det tvärstopp i trafiken någonstans på Highway 1 mellan Los Angeles och San Francisco. Innan vi ens hade börjat närma oss den sistnämnda staden till vilken kosan för dagen var styrd. Angelica drar lärdom av detta att aldrig ropa hej innan bäcken är korsad.

Innan trafikkonjestiktionssituationen uppstod hade det resande paret haft en trevlig färd längs med Kaliforniens kustlinje. Fina vyer visades upp av det västamerikanska landskapet och för andra tisdagen på rad åt vi "Taco Tuesday"-lunch. Ett begrepp som kanske är kusin med svenskarnas "fredagsmys"!? Hur som haver frossade vi i tortillas för under en dollar stycket.

Det bästa på hela resan dock var stoppet norr om San Simeon där hundratals feta och goa elefantsälar hade siesta på stranden. Dessa enorma bjässar, som inte ens Magnus Samuelsson skulle kunna rubba (trots att han är smålänning), kan väga upp emot 3500 kilo som fullvuxna och är inte att leka med i en tvekamp. De har starka käkar och kan ta sig fram mycket snabbare på land än vad man kan tro.

Vi antar att det går bra för Volvo. Iallafall att döma av alla de V70:s, 240:s och andra Volvomodeller vi har sett rulla på vägarna lite här och var i världen. Inte minst här i USA. Dessutom var många av stadsbussarna vi såg i Australien av detta ursprungligen blå-gula fabrikat.

På tal om bilar har vi sett många monster truck-liknande jeepar på vägen idag. Nackdelen med dessa för oss vanliga Ford-åkare är att framlamporna sitter cirka sju meter upp i luften och bländar stackars små turister. Tur att det ofta finns sex olika filer i en och samma riktning av välja bland.

Nu är vi äntligen framme i SF, 11 timmar efter att vi startade i morse. Här har vi det högt i tak, på flera olika sätt.