Magisk förflyttning

Stefan Martinsson är från Borås, men bor idag i Rio i stadsdelen Botafogo. Vi möter upp honom kl. 10 på förmiddagen framför porten utanför hans hus. Han skall ta oss till den verksamhet han startat upp och driver: Abrigo, en institution och tillflyktsort för unga mödrar som haft en tuff tillvaro och behöver hjälp för att komma på fötter igen för sig och sina barn. Anledningen till detta möte kan verka besynnerlig, men det finns en helt logisk koppling som förklarar det hela. Angelicas farmor Lalla bidrar nämligen till Abrigos verksamhet sedan många år tillbaka och hade en önskan innan vi åkte om att vi skulle besöka detta ställe när vi ändå skulle vara i krokarna. Självklart gör vi denna gärning för kära Lalla, vilket samtidigt blir en givande utflykt för oss båda gärningsutövare. Verksamheten finansieras faktiskt till hundra procent av gåvor, såväl pengar som med andra medel. Bland annat engagerar sig en sygrupp i Borås genom att göra dekorativa lapptäcken som de skickar ner till Abrigo, och ett av dessa ser ni på bilden nedan.

Tillsammans med Karl, en snickarvolontär från Kungälv, och Tom, en brasilianare som arbetar med koordination och platsledarskap, åker vi så med Stefan till den närliggande staden Itaborai där Abrigo är lokaliserad. Abrigo heter fullskaligt Abrigo Rainha Silvia, namngivet efter vår svenska drottning som ju är född i Brasilien, och Karl berättar att såväl drottningen som kronprinsessan har varit här flera gånger och hälsat på. Han visar oss runt i de olika byggnaderna som just nu nyttjas av tolv kvinnor och deras barn. Här har de husrum, tillgång till sjukvård, tandläkare, gynekolog, social hjälp som kurator och socionom, till och med frisör. Även andra invånare i staden kan nyttja dessa tjänster på något sätt. Det finns matsal, datorsal, bibliotek med mera och kvinnorna måste hjälpa till i den dagliga verksamheten. De har en hel del regler och förhållningssätt att rätta sig efter. Det är ingen semester de är på, utan hårt arbete i god miljö för att komma tillbaks in i samhället efter år av övergrepp, misshandel, fattigdom etc.

Vi tackar Stefan och Karl för besöket och traskar ner mot busstationen där vi i kaoset av människor och trafik lyckas kasta oss på bussen mot Niteroi. Där intar vi en lättare lunch innan vi tar färjan tillbaks till Rio. Färden över Guanabarasundet ger oss vackra vyer över Sockertoppen, inrikesflygplatsen med ständigt lyftande och landande flygplan, Ölandsbron look-alike och inte minst gamla stadskärnan av Rio. Den sistnämnda strosar vi igenom och får se en Parisinspirerad stadsdel med vackra byggnader och skulpturer. Vi tar tunnelbanan tillbaks till vår del av staden, mellan Ipanema och Copacabana på Cantagalohöjden, och slappar resten av dagen, helt utdåsade av den tryckande försommarvärme som här råder.

I natt kunde vi knappt sova alls på grund av den enorma värme som även letar sig in i vårt hotellrum och på grund av avsaknaden av AC som vi trodde ha bokat men som inte finns. Därför var morgonens projekt att göra något åt saken. Efter primitivt meningsutbyte och desto mer kroppsspråksutbyte med hotellförestånderskan kom vi fram till att vi kunde byta rum. Därför var alla våra saker magiskt nerflyttade en våning från rum 408 till rum 305 när vi kom tillbaka för dagen. Till och med den öppnade tvålen vi fraktat hela vägen från San Fransisco hade åkt med i flyttlasset. Här lämnas visst inget åt okänt öde. Vi hoppas sova några minuter mer inatt i detta mindre supervarma rum.

Stefan Martinssons kontor.