Gott nytt år!

Gott nytt år! I morgon jagar vi lejon! I värsta fall jagar de oss.

Kenya levererar. Skumpiga resor, tider som aldrig hålls, krigare som skuttar omkring i skogen, kameler som tjuter, spindlar i sängen, rallyturer med fyrhjulsdrivna bilar överfulla av människor, elefanter som spatserar förbi, magnifika vyer.

Brorsan gifte sig med sin Salandi. Vi och 800 personer (93 procent kenyaner) bevittnade händelsen som ägde rum någonstans mitt i öknen.

Blivande mannen Daniel.

Gott nytt år, snart är det 2013!

Kenyan citizens only

I Afrikat igen! Den här gången chansade vi på fast track "Kenyan citizens only" för att få visum. Det funkade. Det sparade vi en timmes kötid på.

Vi har nu tagit oss upp till Isiolo efter fem timmar i en minibuss tillsammans med andra bröllopsgäster (Rasmus bror Daniel gifter sig med sin Salandi i Kenya om några dagar). När vi för två år sedan var i Kenya under samma tid på året var det den torraste perioden i landet på länge. Nu har det regnat en del och det är bitvis lite blött på vägarna. Men nu tar vägarna slut. I morgon blir det flera timmars bilåkande, mestadels i ökenterräng utan några vägar.

Hört i minibussen: Hur länge kan du filma med kameran? Det är ett halvhårt komprimerat minne. Sa du ett halvår?

Från nu och några dagar framöver kommer vi inte kunna uppdatera bloggen. Dit vi ska finns inte ens mobiltäckning. Hakuna matata!

Westergrensk slumpträff

Vi är gående, påpälsade med alla väskor, på väg till den stora mataffären på den internationella flygplatsen i Frankfurt när vi plötsligt hör ett "hej". Vi vänder våra huvuden nittio grader åt vänster och ser två välbekanta ansikten. Och där står Andreas och Margareta och vi kan då konstatera att flygplatsen inte bara är besökt av en Westergrenare, utan tre. Andreas och Margareta ska till samma destination, Nairobi (även om det står Mairobi på den stora skärmen med alla flygavgångar), men flyger en dryg timme senare än vi och ska dessutom mellanlanda i Etiopien. Efter en stunds konversation skiljs vi åt och konstaterar att vi kommer att kunna snacka mer i Kenya. Vi ska ju nämligen till samma bröllop.

Snö fick vi aldrig se i Frankfurt. Men det kanske inte var undra på då det lite längre söderut, dock i samma land, sattes nytt värmerekord med 20,7 grader på en julafton. Detta i München.

Nu hoppas vi på mindre än tre timmars flygförsening. Då blir det i alla fall bättre än de två senaste flygningarna.

Margaretha, Andreas och Angelica på flygplatsen i Frankfurt.

Sankt Nikolas var en sjöman

Den och många andra tyska julvisor lyssnar vi på här i Frankfurt för att komma i riktigt god julstämning. På tv:n på hotellrummet avlöser julprogrammen varandra och på stan är människor ute för att inhandla de sista kringlorna till julbordet. Efter rivstarten med julmarknaden igår har vi kommit in i jultänket efter den tropiska veckan i Rio. Vi njuter dessutom av kyla och frisk, sval luft. Kontrasterna mellan Brasiliens superhetta och Tysklands julaväder blev dock inte så stor som vi väntat oss. Landet vi befinner oss i har visst sin varmaste jul på många många år och gatorna ligger torra. Ingen snö här inte och cirka 10 plusgrader i luften.

Vår julafton började med intag av, än en gång, en över förväntan bra frukostbuffé. Därefter en lugn jogg längs med floden Main. För Angelica var det en kärt återuppväckande efter det på grund av hettan ofrivilliga uppehållet i Rio.

Därefter intogs helt vanlig jullunch i form av ciabatta med frickadeller på ett italienskt fik. Får se om det blir en tradition vi tar med oss hem eller inte.

Vår årliga konsumtion av kyrkobesök intogs även denna dag. Vi valde den största kyrkan i krokarna och i stan, domkyrkan St. Bartholomeus. Där bjöds det på tysk allsång av juliga psalmer och framträdande av en söt barnkör där medlemmarna hade varierad svårighet med de höga tonerna de givits av en överoptimistisk barnkörsledare.

God vanlig lagom svensk jul på er där hemma! Förutom hela Rasmus familj som är någonstans i norra Kenya. God afrikansk jul på er! Ses snart.

Liten tuva kan försena stort lass

Ni känner till ordspråket, om än i lite reviderad form ovan. Vi fick inatt uppleva detta live då en mycket liten person försenade hela flyget med flera hundra människor. Men vi tar det från början.

Eftersom vi tröttnat på den Riojanska värmen och på att bli svettig så fort man kommer ut ur duschen, valde vi att åka ut i mycket god tid till flygplatsen. Detta gjordes och vi anlände nästan sju timmar innan planerad avgång. Men det gjorde inget. Vi slappade, åt, checkade in (smärtfritt och smidigt till skillnad från förra flygningen) och åt igen. Sedan var det bara 1,5 timma kvar. Vi började ana oråd redan efter säkerhetspasseringen då inte vår flight stod med på skärmen. Ingen från Condor fanns att fråga och ingen annan visste något heller. Vi satte oss ändock vid den gate som stod angiven på biljetterna och där satt skönt nog fler förvirrade personer som också skulle till Frankfurt av en eller annan anledning. Vissa bodde där och vissa skulle vidare med andra flyg därifrån. En fransk kille hade stenkoll på läget efter ett års vistelse i Brasilien och förklarade av avsaknaden av all Condor-information i sikte var för att de flyttat från den andra terminalen till denna just idag. Jippie, tänkte vi. Det kan aldrig vara något bra. Det var det inte heller. Tio minuter efter avgångstid hade fortfarande inget hänt vid gaten. Men så efter fem fler minuter dök några stressade människor upp och började, likt boskapsskötare, fösa oss ombord på det sena planet. Äntligen, tänkte vi. Snart på väg. Klockan var sent och vi ville bara åka och sova. Men icke skulle detta bli realitet på ytterligare två timmar. Det började nämligen uppstå tumult och hetsk ordväxling sex rader framför oss. En ung dam bönade och bad om någonting som senare visade sig vara att få åka med. Tydligen hade en plats blivit dubbelbokad och hon gick gråtandes och förlorande ut ur kampen om att knipa den. Kaptenen förklarade sedan att denna hysteriska tjej vägrat lyssna och lyda flygpersonalen och blivit utplockad av polis. Hon orsakde alltså minst 1,5 timmar ytterligare försening som till slut landade på hela tre. Hur tråkigt det än är när sådant här händer kan det aldrig vara försvarbart att en människas öde drabbar nästan trehundra fleras.

Nu ser vi Sverige på närbilderna på skärmarna med resrutten på planet. So close home, yet so far. Vi ska ju bara ner till Afrika en liten sväng också. Hakuna matata!

Vi kom till slut fram till Frankfurt och skyndade till den beryktade julmarknaden. Juligt värre trots avsaknaden av snö. Vi har laddat upp inför morgondagens julafton med pepoarkaksbröd och marsipankulor i choklad. Supergott, eftersom vi redan provsmakat.

Fejkad Kristus på vyiga kort

Vykort finns att köpa i (nästan) alla städer världen över. Rio de Janeiro är inget undantag. Men här har vykortsskaparna ett rejält problem att brottas med. Kristusstatyn är ju ett måste att ha med, men problemet är att man bara ser baksidan av statyn om man ska vykortsfota så att staden och karaktäristiska Sockertoppen syns i bakgrunden. Inte så kommersiellt gångbart tycker tydligen nästan alla vykortsskapare som löser problemet med att i något bra bildbehandlingsprogram (i några fall något ytterst dåligt bildbehandlingsprogram) sudda ut statyn på bilden och sedan på samma plats klistra in en statybild tagen framifrån. Och när man ändå är i farten kan man ju passa på att förstora Kristus också. Nedan ser ni ett fejkat vykortsexempel där Kristusstatyn är roterad 180 grader.

Nu ska det bli skönt att åka mot kallare klimat. I morgon kväll tar vi ett skönt 12-timmarsflyg mot Frankfurt där vi ska spendera två härliga juldygn. Där kommer vi inte sakna den tropiska försommarhettan i Rio som alla verkar sukta efter där hemma.

Historiska vingslag runt papegojanska stadion

Den västra slutstationen på den orangea tunnelbanelinjen i Rio de Janeiro heter Uruguai. Frågan är vad stadens fotbollsdyrkande invånare tycker om valet av namn. För när det var dags att summera VM-finalen i fotboll 1950, som gick av stapeln på Maracanastadion i Rio, var det Uruguay som märkligt nog stod som 2-1-segrare mot hemmanationen Brasilien. Om nu Uruguay stavas Uruguai på brasiliansk portugisiska så är det ju samma sak som att man i Stockholm skulle döpa en station till "Italia 90", bara för att påminna om saker som fotbollsdyrkande nationalister inte vill bli påminda om. 1-2 gånger tre var ju Sveriges nederlagssiffror i det mästerskapet.

Bor man i Brasilien så är man antingen eldigt eller kyligt inställd till fotboll. Det finns liksom ingenting mitt emellan, detta för att citera Abrigogrundaren Stefan Martinsson vi besökte i förrgår. Han kategoriserade sig för övrigt själv bland den kyliga skaran. Kanske är det brasilianska fotbollsintresset på väg att dala nu när Brasilien halkat ner på Fifas världsrankinglista och bara är två ynka placeringar före Sverige? Vi får väl se. Men så är det nog inte, tvärtom då Brasseland ju om bara lite drygt ett och ett halvt år ska stå värd för fotbolls-VM.

I dag gjorde vi ett hastigt besök på den historiska fotbollsarenan Maracana (namngiven efter en stadsdel som i sin tur är namngiven efter en papegoja) eller Estádio Jornalista Mário Filho som det officiellt heter. Stadion byggdes inför fotbolls-VM i Brasilien 1950 och blev världens största. Det var sannerligen hysteri inför finalen, som kom att spelas mellan Brasilien och Uruguay, då mer folk än vad det fanns biljetter ville se på matchen. Ingen vet riktigt säkert hur många som befann sig på läktarna under duellernas duell då många tog sig in på olagligt sätt, men sammanlagt lär det ha varit betydligt fler åskådare än 199 954 som blev den officiella siffran.

Arenan, där Pelé gjorde både sitt första och tusende mål, är nu under rejäl renovering. Här ska finalen i fotbolls-VM 2014 avgöras och här ska invigningen av de de olympiska sommarspelen 2016 hållas. Därför var det lite lagom surt att inte få gå in på arenan dit bara byggjobbare har tillträde den närmaste tiden. Vi gick i alla fall den 1,2 kilometer långa slingan runt stadion och kände åtminstone några procent av de historiska vingslagen. I form av en staty av lagkaptenen Hilderaldo Luís Bellini blev vi påminda om Brasiliens 5-2-seger över Sverige i fotbolls-VM-finalen på Råsunda 1958.

Tidigare på dagen gjorde vi repris på gårdagens runda med löpning för Rasmus och power-walk för Angelica. Även den här gången stannade gps:en efter 15 svettiga kilometer.

I morgon är det sista heldagen i Rio de Janeiro. Åtminstone för oss. Förmodligen bokstavligen talat för några domedagspredikande kineser. Det får bli lite av en fixardag med tvätt, utskrift av flygbiljett och svara på elektronisk post. Och så lär ytterligare en buffé-lunch avnjutas på stället där Dogge Doggelito jobbar. Åtminstone låtsas vi att det är han. Han ser ju likadan ut och uppför sig på samma sätt. Dock har vi ännu inte sett honom i rappande aktion. Och vi har inte heller fått någon cykel på köpet.

Idag var det min dag

Klockan 08.40 såg jag Rasmus mödosamt hasa sig upp ur den minimala säng han spenderat ännu en natt i svettiga lakan i bomull- och pilyesterblandning, för att tio sekunder senare komma tillbaks mot min tillika minimala och svettiga säng och med morgonhes stämma sjunga "Ja må du leva" för mig. Hade det inte varit för denna sång hade jag inte trott på att det verkligen var den 19:e december med tanke på temperaturen i luften i rummet och med den gassande solen som brände genom de tunna limegröna gardinerna.

Efter den rutinmässiga morgondusch i den enda vattentemperatur som erbjuds av duschkranen följde den så tillika rutinmässiga frukosten. För att vara ett sådant budgethotell är frukosten oväntat bra. Scramblade ägg, kryddig korv, färsk frukt och fruktsmoothisar tillsammans med starkt, gott kaffe ger en bra start på dagen.

Denna dag ville vi ta oss runt den anlagda saltvattenslagun som ligger inte långt från där vi bor. Rasmus valde löpning (inte oväntat), Angelica power-walk. I sällskap med mängder av promenister, cyklister och joggister tog vi oss runt lagunen på valt sätt i den stekheta värmen. En julgran hade placerats i mitten av lagunen i ett försök till julpynt utan vidare framgång i vår mening. Kristusstatyn var inbäddad i moln uppe på berget i norr och avstod även denna dag från power-walk eller jogg framför att ännu en dag vakta staden stående med öppna armar.

Efter intag av litervis med vatten, dusch, stretch och avsvalkning efter exercisen blev det lunch på vårt vanliga stammishak. Vi har fastnat för en buffé där man väger maten och betalar i real per kilo. Ett prisvärt ställe med massor av goda grönsaker, kött, kyckling, färsk frukt och efterrättstårtor. Därefter hittade vi kaffe och eftermiddagssmoothie på annat håll. Man har ju några ställen att välja på här om man säger så. Frågan var var vi skulle äta kvällens middag tillika Angelicas enda födelsedagspresent. Det skulle ju vara ett mysigt och inbjudande ställe som vi båda tyckte om. Vi fann till slut ett italienskt ställe som erbjöd "Madeira-sås" i lite olika kombinationer av rätter. Eftersom vi varit nyfikna på detta sedan innan valde vi varsin rätt med just denna sås och det var riktigt gott. Smörigt och gott.

Nu kanske det låter som vi äter hela tiden. Det gör vi inte. Vi dricker också. Inte så illa som det låter. Förvisso ett glas vin var till middagen, men mellan lunch och middag strosade vi bort till Copacabanas västra grannkompis; Ipanema beach. En strand i skuggan av sin mer berömda granne, men en i vår mening än mer vacker strand. Här delade vi på en kokosvatten som är precis vad det låter som. En kokosnöt huggs av i toppen, ett sugrör stoppas ner och innehållet dricks upp. Lite lagom sött och törstsläckande i variation till vanligt vatten.

På bussen bort till den italienska restaurangen fick vi färdguidning av en av många brasilianare som inte kan engelska, men som så gärna vill hjälpa stackars förvirrade bleka turister. På en blandning av brasiliansk portugisiska, lite engelska, franska, spanska och till och med svenska konverserade vi fram och tillbaks om var vi skulle hoppa av och hur vi sedan skulle gå. Det gick så bra så och mannen pekade till höger och vänster och visade med stor inlevelse med fingrar illustrerande gående ben exakt hur vi skulle ta oss dit. Han utgick nog ifrån att vi började från scratch.

Det är inte varje dag man fyller år i Rio och inte varje dag födelsedagsdygnet blir 27 timmar. Det blir ju så om man börjar räkna födelsedagen svensk tid och slutar räkna den brasiliansk tid. Nu när man är 28 år har man ju lyckats lära sig knepen för att förgylla tillvaron.