Westergren från östkust segrade i West Coaster - västkustare blev nia

När Speight's West Coaster avgjordes i lördags med start och mål vid Bethells Beach, en halvtimmes bilfärd (eller 1,5 timmes bilfärd om man svänger av för tidigt och kör upp och ner för slingriga vägar på ett berg man aldrig hade för avsikt att komma i närheten av) väster om Auckland, blev det faktiskt seger för Rasmus på maratondistansen och en fin niondeplats för Angelica i 13-kilometersloppet. Nedan kan ni läsa våra berättelser.

Angelicas berättelse:
Vi visste att stugan vi skulle bo i skulle ligga mitt i grönska och växtlighet, men vi hade knappast kunna föreställa oss att palmblad skulle sticka in i duschen eftersom den råkade befinna sig ute på altanen med utsikt långt över skog och land. Efter tappert kartläsande och bilkörande efter vägskyltar som kom och gick precis som de ville hittade vi till slut fram till den lilla stugan på Te Aute Ridge Road någon gång i fredags eftermiddag. I brist på någon som helst mobiltäckning, och gud bevars wi-fi-anslutning, var alternativen få för aftonunderhållning. Det enda alternativet visade sig dock vara det vi kanske behövde mest av allt: dvd-kikning och soffslappning. Totalt betades tre filmer av på de två kvällarna vi hade i stugan, två av dessa Sagan om ringen-filmer. Och vi kan intyga att många av de storslagna naturvyerna i filmerna kan återfinnas i verkligheten i det här magiska och natursköna landet.

Dagen för loppet startades 05.50 med uppvaknande och morgonkaffe och gröt, fortfarande halvt sovande. Jag supportade Ras inför hans tidiga 07.30-start, knäppte några bilder och lade mig sedan i bilen för att snooza lite innan min senare start, kl. 10.00. Klockan 09.20 vaknar jag till av att speakerrösten förmedlar till alla att det nu enbart är 40 min kvar till starten i 13-km-loppet. På yrvakna fötter (igen) hoppar jag i tävlingsdräkten och rotar igenom packningen som ska med för att inse att jag glömt den 750 ml vattenflaska i stugan som var obligatorisk att ha med sig under loppet. Jag hade som tur var en mindre flaska så jag hoppades på att arrangörerna inte hade hökögon dagen till ära. Allt gick bra trots allt och jag hann till starten. Efter flera jobbiga uppförsbackar, några trixiga nerförsbackar och några gropiga sandpartier sprang jag över mållinjen på 1h19min58s, nionde snabbaste dam av 120 stycken på distansen och som 44:a av 209 totalt deltagande, herrar inräknat på distansen. Hade banan varit lite plattare hade jag gärna sprungit några km till, men som det var nu var jag glad att det var över och att jag ens hade hunnit till starten och inte snoozat bort den. Nu var det bara att invänta Rasmus som kämpade på där ute.


Rasmus berättelse:
Jag tror att jag har gått ut för hårt. Orden kommer från mannen med den kamouflage-färgade tröjan, ganska exakt halvvägs in i loppet. Han saktar ner tempot och jag glider, om man nu kan uttrycka det så i löpsammanhang, förbi honom på utsidan. Och vips så är jag ensam i täten. Jag vänder mig om efter några minuter och ser att jag har fått en rejäl lucka, men samtidigt vet jag att det är flera timmars löpning kvar och att allt kan hända. Och det gör det också nästan alltid i sådana här sammanhang.

Bara ett tiotal minuter tidigare hade jag funderat ut tre tänkta alternativ gällande min position. Det första var att ligga kvar tätt bakom mannen med den kamouflage-färgade tröjan. Det andra var att öka tempot och springa förbi. Det tredje var att släppa en lucka framåt. Andra alternativet var lockande, men erfarenheten från tidigare långlopp säger att man ska försöka spara på krutet så länge det går. Tredje alternativet var kanske lockande för musklerna som nog gärna hade velat anstränga sig något mildare, men hjärnan tog överhanden och uteslöt alternativet. Efter några minuters rådslag med mig själv hade så alternativ ett segrat. Men när mannen med den kamouflage-färgade tröjan lite senare sänkte tempot gled jag instinktivt om. Detta utan rådslag.

Det är extremt jobbigt att ligga ensam i tät utan att ha en överblick om hur det ser ut med jagande löpare bakom. Åtminstone tycker jag det, jag är väl för mycket tävlingsmänniska för mitt eget bästa. Jag vill ha koll, främst för att man kan springa mer avslappnat om man vet att man drar ifrån. För det är ju den informationen man allra helst vill ha om man nu skulle få någon information. Men nu hade jag ingen aning, förutom att jag förstått att jag fått en liten lucka. Men luckor behöver inte vara för evigt. Det fick jag inte minst erfara från 50-kilometersloppet i australiensiska Marysville tretton dagar tidigare. Jag sprang i alla fall på i ett tempo som var lite högre för att kunna kallas behagligt. Jag ville ju inte att de bakom skulle komma ikapp.

Banan bytte nu skepnad. Från att ha pendlat mellan upp- och nerförsbacke på smala stigar (totalt var det 2142 vertikala meters stigning och totalt lika mycket vertikala meter nedför) blev det under fem-sex kilometer kanske inte så värst kuperat men rejält trixigt. Banan gick nu längs med en flod, ibland på ena sidan floden och ibland på andra sidan. För att komma till motsatt sida fick man helt enkelt springa genom floden, på hala stenar och på olika djupa passager. Jag halkade med efterföljande trillning vid ett stenparti ganska tidigt i det här avsnittet och beslöt då att ta det extremt lugnt när det såg ut som att man behövde ta det extremt lugnt. Vid ett par tillfällen gick banan hundra meter i floden, vilket var både oväntat och spännande men framförallt skönt i svalkande hänseende.

I anslutning till vätskestation tre av totalt fem, nu efter drygt 27 kilometer, skulle jag få en första insikt om hur det såg ut bakom. Detta eftersom banan vände tillbaka på samma stig under några minuter innan man vek av vänster. Under dessa minuter såg jag bara en person och det var en som jag inte kände igen. Min första tanke var att det var en segstartad löpare som nu fått upp farten och snart skulle dundra om mig så att det bara visslade om det. Min andra tanke, som fann mig bara några sekunder senare, var att det var en löpare i ett av stafettlagen på samma bana. Det tog inte många minuter innan hann kom ikapp och för min egen kolls skull frågade jag honom i vilken klass han deltog. Han svarade stafettklass och gav följdinformationen om att jag nog hade en ledning på åtminstone fem minuter.

Följdinformationen gav mig trygghet och nödvändigt spelutrymme för att gå i branta uppförsbackar som man bör gå i och istället satsa på att springa när den jobbiga backen är slut och detta i ett högre tempo än om man småjoggat uppför och fått betala med mjölksyra som resulterat i betydligt lägre löptempo efter krönet. Men jag började ändå bli rejält trött fysiskt. Mjölksyran kom i vilket fall. Trött mentalt hade jag egentligen varit hela morgonen, och den pigghet som jag eftersökte skulle visst aldrig komma. Detta berodde framförallt på att det inte blev många timmars sömn natten före loppet. Benen var tydligen inställda på att värka ett halvt dygn för tidigt och mitt i natten var jag tvungen att ställa mig upp och stretcha.

Å andra sidan började jag känna mig lite lättare i kroppen. Det ingick två så förbaskat goda müslisorter i den mysiga lilla stugan vi bodde i att jag inte kunde motstå frestelsen att backa om kvällsmaten två gånger för mycket för magens bästa. Detta tillsammans med en stadig grötfrukost bara en timme och femton minuter före start gjorde att jag i de inledande backarna sprang och småspydde, dock inte mer än att någon medtävlare förmodligen inte märkte något. Så efter några timmars löpning mådde kroppen mycket bättre gällande energibalans.

Efter 32 kilometer gick banan tillbaka längs samma bergsrygg som vi tidigare sprungit på. Nu var det fullt av både 21- och 30-kilometerslöpare (åt båda hållen!) och det blev många utrop i form av excuse me, I'm passing och sorry för att kunna ta sig förbi (och möta) andra löpare på den väldigt smala och knixiga stigen som ibland var utrustad med djupa fåror som inte var bredare än en fot är på längden.

När min gps-klocka pep att även kilometer 40 var avverkad visste jag (eller snarare trodde skulle det visa sig) att det bara var 2,2 kilometer kvar. Väldigt skönt tänkte jag då jag var rejält sliten och inte ville något annat än att vara i mål för att kunna slänga mig på marken och pusta ut. Och eftersom vätskan i min löparväska precis tagit slut gjorde det inget att det var så kort kvar.

Jag hade memorerat bankartan på förhand och då sett att vi skulle vika av till höger, kortaste och rakaste vägen mot mål, när sista berget var avklarat. Men det kom aldrig någon skylt om att man skulle springa höger. Istället fortsatte banan rakt fram, och sedan åt vänster, vilket gjorde mig först konfunderad och sedan ännu tröttare då jag planerat att alla krafter skulle vara förbrukade efter 42,2 kilometer. Och förbrukade var också krafterna efter ett maraton passerat, men någon måltribun dök inte upp. Efter en kilometer dök istället en ny vätskestation upp och efter att ha klunkat sex muggar sportdryck och sedan hällt två muggar vatten på huvudet hade jag fått i mig tillräckligt med energi för att orka fråga den vattenupphällande killen om hur långt det var kvar. Fyra kilometer, svarade han. Jag orkade inte bli förbannad, det hade jag inte energi till, utan gnetade på i långsamt tempo längs både stigar, flod (jodå, även nu var det ett vattenavsnitt på hundra meter) och sanddyner. Det sistnämnda är egentligen inget man vill äntra när man är totalt slutkörd, men det var ju inget att göra något åt. Dessutom skulle alla de andra löparna få samma överraskning, intalade jag mig.

Det var inte riktigt fyra kilometer till mål, men väl ett par kilometer och totalt blev det 45 kilometer. Jag vände mig om några gånger på slutet för att se om någon annan maraton-löpare hade fått för sig att lägga in en raketspurt (vilket i så fall hade fått resultera i att även jag hade fått lägga i en raketspurt, sådana krafter har jag alltid sparade och kan användas när som helst), men så var som tur var inte fallet.

Jag gjorde ett försök att höja armarna när jag sprang över mållinjen, främst för det sköna i att lidandet som extrakilometerna innebar nu var över. Det dröjde sedan 18 minuter innan tvåan, vilket var mannen med den kamouflage-färgade tröjan, kom i mål. Jag sprang i mål på en tid strax under fem timmar, vilket alltså var en halvtimme längre tid än vad jag hade i Marysville-loppet. Och då ska man komma ihåg att Marysville-loppet var sex kilometer längre. Slutsatsen kan inte bli annat än att det här var jobbigare, men det var kanske mest för att kroppen aldrig kom igång på allvar. Sammantaget var det en riktigt trevlig tävling med hänförande vyer på flera ställen. Totalt startade 34 killar och en dam.

Tävlingens hemsida

Klickar man här kommer man till ett bildspel som visar hur banan såg ut (väl värt en titt!)

Slutet av segerintervjun.

Angelica efter målgång.

Två av startfunktionärerna.

Vardagsrummet i den fina stugan.

Rasmus utanför stugan vid Bethells Beach.

Med bara sekunder kvar till start i maratonklassen.

Rasmus får guldmedaljen. Nedan: Utomhusduschen.

Hästen ville väldigt gärna vara med och springa.

Rasmus intervjuas direkt efter loppet.

Utsikten från sovrummet.