En hel dag med både halv och ultrig mara

Det börjar bli en vana nu. Att vi springer lopp på våra resor alltså. Räknar man med Frankrike tidigare i år där iallafall Rasmus sprang ett äkta lopp utförde vi det tredje i ordningen idag. Platsen var: Marysville, Victoria, Australien. Ett litet samhälle 10 mil nordöst om Melbourne som lider av svåra sviter efter en stor tragedi. Våren 2009 brann nämligen hela byn ner och ofantliga mängder skog runt om. För att få byn på fötter igen startades Marysville maratonfestival där man kan deltaga i alla möjliga distanser. Angelica valde halvmaran, dvs. 21 km och Rasmus såklart det längsta möjliga: ultramaran på 50 km. I dag var faktiskt årsdagen för branden och det hedrades med en tyst minut. Och på tal om brand går en del av anmälningsavgiften till orienteraren och ultralöparen Kate Sanderson som fick 60-procentiga brännskador efter att ha fastnat i en annan skogsbrand under ett ultramaraton för ett år sedan.

Längs slingriga stigar och backiga backar krökte sig de olika banorna fram i storslagen, om än bitvis sönderbränd, natur. Vändningen vid vattenfallet Steavenson Falls var magiskt vacker. Nedan våra löparberättelser:

Angelica: Detta var bara mitt andra riktiga löparlopp totalt så orutinen gav lite pirr i magen innan start. Har jag druckit och ätit lagom mycket innan, kommer jag klara av detta, vad skall jag förvänta mig? Frågor som dessa poppade upp. Och till en början kändes dem förfogade. Folk bara flög förbi mig första kilometrarna. Jag som hade ställt mig längst fram vid starten för att få en bra utgångsposition. Då trodde jag att jag var sämst i världen på detta. Men jag lunkade på och kände att jag kom igång mer och mer ju längre loppet gick. Halvvägs var vi tillbaks i start- och målområde för vidare färd mot andra halvan av loppet och då lossnade det riktigt för mig. Jag sprang om kotte efter kotte och kände att den sega asfaltsbacken var till min fördel. Jag drack vid varje station och kände att jag hade koll på vätskebalansen. Folk som struntade i vätskestationerna och därmed sprang om mig där sprang jag om lite senare (igen). Till och med i de relativt branta nedförspartierna, som brukar vara min akilleshäl, susade jag förbi människor senare hälften. När skyltarna för 16, 17, 18 och 19 km dök upp tändes än mer energi i kroppen och jag fick till en riktig Rasmus-spurt ända in kaklet (gräset). Sammanfattningen av dagen är: underbart skönt och kul lopp som gav mersmak (och blodsmak:)

---
Rasmus: Tio minuter i sju tog tävlingsledaren Brett Saxon orda och väckte ett stort gäng halvsovande kommande ultralöpare och berättade både det ena och det andra som var värt att tänka på för att springa rätt i diverse stigkorsningar längs med banan. Han berättade också att en svensk var på plats för att utmana och undrade om svensken kunde vinka till övriga deltagare. Det gjorde svensken.

Det var runt 70 anmälda löpare till denna ultramara över 50 kilometer och en salig blandning med folk. En del sprang med löparväska, andra med vattenflaskor med kardborrbindning i handen, medan andra startade med lättare packning. Det skulle finnas aid stations var fjärde till femte kilometer, så jag startade så lättviktigt som möjligt och dessutom hade man fått lämna in egna energipåsar som man kunde få tillgång till under loppet, varav jag i alla fall till slut hittade en.

Redan på startsträckan på gräset hamnade jag i perfekt position bakom två löpare. Man brukar säga att en ultra avgörs under senare halvan, men ironiskt nog hade medaljtrion redan efter 15 sekunder intagit de slutliga positionerna. Men det kom att krävas mycket för att ta sig runt.

Jag låg i ett högt men behagligt tempo bakom de båda australiensarna en bra bit. Efter en knapp mil gick jag upp jämsides och då började vi småsnacka. Det kändes snarare som att vi var medtävlare än konkurrenter.

När ultramaran tog sig in i ett område där de andra banorna inte gick i började en hutlös kupering. Totalt sett på hela banan var det 1300 positiva höjdmeter om jag minns rätt (se banprofil nedan), men den mesta kuperingen räknades in i två långa backar. I det första långa nerförslöpet dundrade en löpare på som bara den, han kom bakifrån utan förvarning och rent instinktivt hakade jag på. Men hans krafter tröt i den andra uppförsbacken.

Efter ett i distans mätt genomfört Lidingölopp fick jag faktiskt en lucka bakåt och låg ensam i tät i sex kilometer. Men jag kände att jag inte skulle kunna hålla tempot hela vägen in, så jag slog av lite och då sprang den kommande vinnaren förbi. När jag kom in i start- och målområdet igen för att avverka sista milen kände jag mig oerhört sliten. Benen var tunga och det började bli ganska varmt. När det kom en liten asfaltssträcka i uppförsbacke valde jag att snabb-gå i några minuter för att samla krafter. Vid den kommande vätskestationen tryckte jag i mig både cola, vatten, sportdryck, tigerkaka, choklad och chips och då fick jag tillbaka krafterna, dock inte mer än att den slutliga tvåan (som verkade ha fått i sig något riktigt magiskt, då han trippade fram på lätta steg och smilade stort på ett vänligt vis). Med mina nyfunna krafter lyckades jag hålla ett hyfsat tempo in i mål, mycket tack vare vänliga och ivrigt hejande funktionärer.

Efter förutsättningarna (att ha varit på resande fot i två månader och med bristande backträning på sistone) så är jag jättenöjd med min insats. Sluttiden blev cirka fyra timmar och 25 minuter. Efteråt blev det uppstigning på medaljpodiet och tävlingsledaren och tävlingsgrundaren räckte över både statyett (trägrunden gjord av trä som eldhärjats i branden för tre år sedan), en flaska lokalt vin, en stor klubba och ett par löparstrumpor. Man kan nog säga att anmälningsavgiften kom tillbaka i form av prylar, speciellt om man räknar in löparpåsen med bland annat tonfisk, tomatsoppa och vita bönor i tomatsås.

Nu ska vi se om vi kan hitta något onyttigt ställe, såsom pizzeria eller hamburgerhak.

Grattis alla pappor i dag på fars dag!

Rasmus kom på tredje plats i 50-kilometersloppet.