Och han bjöd upp till kamp

Precis innan vi lämnade A Plus Samurai Lodge i Turangi blev det högtidlig prisutdelning i färgkampen mellan föreståndaren och Angelica. I och med att det slutade oavgjort i att ha den mest färgglada tröjan tog den förmodligen för evigt skämtsamme föreståndaren, för dagen klädd i Hawaii-skjorta, hem förstapriset då han på ett nydanande och innovativt sätt klarade att efterlikna Gollum, se bilden. Att Rasmus hamnade på tredje plats av tre deltagare i färgkampen är kanske lätt att förstå.

Bortklippta, eller?

Vi styrde hyrbilen några mil söderut och sedan in så långt vi kunde på Mangatepopovägen. Det är här Tongariro alpine crossing startar, en 18 kilometer lång vandringsled med vyer som lär hänföra även den som inte hänförs så lätt av hänförande vyer. Vi har fortfarande inte fått riktig klarhet i vad som har varit avstängt och hur länge, men just denna dag, den enda som vi hade tid för till denna aktivitet, var det stort drag kring ledens återöppnande. Vulkanutbrott har tydligen ställt till det, förmodligen två olika om vi fattat det rätt, och nu var alla glada att man kunde gå trekkingen, i alla fall halva, för andra halvan är fortfarande avstängd. Vi missade det stora invigningstalet vid elva, då hade vi redan varit ute någon halvtimme, men däremot hade vi innan avfärd fått syn på ett tv-team bestående av en person och en kamera. Tv-teamet fick syn på oss också och en person som sades företräda nyheterna för kanal 1 (motsvarande svt:s Aktuellt) frågade oss om vi ville svara på några frågor om hur det var att nu gå på leden som varit avstängd så länge. Det ville vi. Resultatet skulle ha sänts vid kanalens nyhetssändning klockan sex, men då var det bara ett kort inslag. Antingen har de klippt bort oss eller så kommer vi med klockan sju.

Leden var fantastisk att vandra (och naturligtvis springa) på. Vilka vyer! Vi startade på 1150 meters höjd och kom som högst upp på 1868 meter. Fram och tillbaka på den del vi fick äntra blev det 18 kilometer, alltså så lång som hela leden är (med start och mål på två olika ställen).

Som vi skrev i går, han slutar aldrig att förvåna den där lustigkurren till föreståndare som driver vårt backpackerboende. Vi skulle nyttja tvättmaskinen, vilket kostar tre endollarsmynt per gång och ytterligare 50 cent om man lånar tvättmedel. När vi lagt i tvätten, eller egentligen bara hälften av den tänkta volymen, gick vi tillbaka de 30 meterna till rummet och hämtade både tre endollarsmynt och tvättmedel. En minut senare var vi tillbaka i tvätteriet och då var maskinen redan igång, dessutom med tvättmedel ilagt. Hmm, vem kan ha gjort detta? Efter två sekunders funderande framlade vi en kvalificerad gissning på föreståndaren. Vi gick då till föreståndaren som gladeligen förklarade att det var han som lagt i tvättmedel, sedan lagt i tre endollarsmynt och till sist tryckt på on-knappen. Han förklarade det med att vi inte såg ut som om vi hade tre endollarsmynt på oss, ej heller tvättmedel. Det var förvisso snällt, men resterande tvättvolymen missade tvättens inledning. Resultatet av tvättningen blir spännande att se.

Punktligt rykande aktivitet

Klockan 10.15 varje dag (med undantag för juldagarna) sprutar Lady Knox-gejsern vatten från den undre världen upp till 20 meter över marken. Hur är detta möjligt, tänkte vi på vägen till det geotermiska vulkanområde (friskt översatt) strax söder om Rotorua vi besökte idag. Exakt 10.15 kom så en guide och ställde sig jämte gejsern, hällde i en 98%-igt nedbrytbar tvålliknande produkt i gejserns öppning och vips så hade vi vårt vattensprut rakt upp i luften. Inte riktigt så naturligt vi hoppats om än så punktligt och därmed en förklaring för gejserns kanske välbehövliga vila under juldagarna. I området fanns även flertalet små rykande och bubblande sjöar i olika former och färger, färgade av diverse mineraler och formade av århundranden av vulkanisk aktivitet. Färg är ordet för dagen då vissa av de små sjöarna var starkt gula, turkosa, opalgröna eller en blandning av flera färger såsom i "Konstnärens palett".

Han gillar färg den där roliga mannen som driver A Samurai Lodge i Turangi. Vi checkade in där tidigare i dag. Han visade oss gladeligen runt i det bohemiska och färgglada backpackerboendet han driver här i det lilla vandringsledssamhället och gav komplimanger åt Angelica för hennes färgglada tröjval för dagen. Då han upptäckte att de kläder han själv bar var murrigt gråa och färglösa utmanade han oss i att vara mer färgglatt klädd än oss imorgon. Rasmus ser det som en lite svårare utmaning än vad Angelica gör. Ska bli spännande att se vad samurajmannen tänker hitta på imorgon, för han är en sådan där skämtsam typ som man aldrig riktigt vet vad det skall hända härnäst. Bland annat kallar han oss för Anni-frid och Bjorn och påstår att vi kan alla ABBA-sånger utantill.

Det råder stor hobbitfeber här i landet på grund av världspremiären av den nya Hobbitfilmen "An unexpected journey" som sker i skrivande stund. Röda mattan är utrullad i Wellington och hundratusentals människor (såväl utklädda som outklädda) har samlats för att se stjärnorna i filmen glida förbi. Bland annat intervjuades en kille från Sverige som utklädd till dvärg påstod att det rådde stor hobbitfeber även i Sverige. Stämmer detta?

Nu är det bäst att sätta igång med pannkaksbakning inför morgondagens planerade vandring längs med den del av Tongariro alpine crossing som öppnar, mycket turligt, på nytt imorgon efter någon veckas avstängning till följd av Tongarirovulkanen som sprutade lite lava i förra veckan. Ledarna till den skolklass med 34 elever som också ska bo över på samurajlodgen just ikväll vågar inte åka dit imorgon. Men eftersom vi är skolfria personer väljer vi att lita på de som beslutat att åter öppna leden för allmänheten och strapatsera bland bergen. Vi kanske till och med kan få syn på Mordor eller grottan där Gollum bor!?

Klisteretikettsletning i röd skog

Det fanns tre orienteringsbanor att välja mellan vid ankomst till Redforest i Rotorua. Vi valde advanced, som innebar att man skulle hitta 24 kontroller i den mäktiga skogen. Ordningsföljden fick man välja själv och vår bana ser ni på kartbilden nedan.

Advanced innebar egentligen ingen svår orientering i sig. Advanced innebar tydligen att kunna följa de små stigarna utan att tappa bort den. Vissa stigar var så små att rådjur förmodligen hade valt bort dem som löpstråk.

Vi hittade alla kontroller utom Q. Där hade vi behövt hjälp av James Bonds chef. Totalt visade gps:en 13 kilometer i mål, men banans fågelväg var nog bara hälften så lång. Det blev nämligen många irrande sökrundor för att hitta de små klisteretiketterna, bara några få centimeter breda, som kunde sitta på en slumpmässigt vald plats ungefär där kontrollen skulle vara enligt kartan. Men kul var det!

Fågelfri golfrunda för resande par

Det är inte varje dag man styr kosan mot ett samhälle som heter Hamilton. Så gjordes dock igår och vi bodde där en natt på ännu ett mediokert backpackerställe. Men stället var antagligen hyfsat bra, för vi bokade en natt till, natten mellan kommande fredag och lördag. Anledningen var att Rasmus, med gruvlig träningsvärk i lår, vader och alla andra muskler i benen, hittade ett lopp i Hamilton på lördag morgon. Det är ett 12-km asfaltslopp som är en del av invingningsfirandet av en nybyggd vägsträcka. Självaste premiärministern, John Key, kommer att närvara vid spektaklet som sägs vara ett "once in a lifetime moment". Förväntningarna är som ni förstår skyhöga. Av ortsbefolkningen kanske iallafall. Vi själva ser det som en extra liten bonusrunda innan vidare avfärd ifrån landet.

Idag for vi från Hamilton till Rotorua, de vulkaniska aktiviteternas område här på NZ. Vi skall helt klart besöka lite aktiva gejsrar och vulkaner, men först i övermorgon. Idag tog vi det lugnt och kikade lite på stan, sedan prövade vi på kortgolf, något som Angelica tidigare aldrig testat. Och det kan hon meddela märktes i teknik och resultat. Hela 13 slag blev hon besegrad av tävlingsmänniskan av den yttersta graden; Rasmus. Men båda fick en härlig upplevelse i, den för dagen relativt sett, soliga staden.

Westergren från östkust segrade i West Coaster - västkustare blev nia

När Speight's West Coaster avgjordes i lördags med start och mål vid Bethells Beach, en halvtimmes bilfärd (eller 1,5 timmes bilfärd om man svänger av för tidigt och kör upp och ner för slingriga vägar på ett berg man aldrig hade för avsikt att komma i närheten av) väster om Auckland, blev det faktiskt seger för Rasmus på maratondistansen och en fin niondeplats för Angelica i 13-kilometersloppet. Nedan kan ni läsa våra berättelser.

Angelicas berättelse:
Vi visste att stugan vi skulle bo i skulle ligga mitt i grönska och växtlighet, men vi hade knappast kunna föreställa oss att palmblad skulle sticka in i duschen eftersom den råkade befinna sig ute på altanen med utsikt långt över skog och land. Efter tappert kartläsande och bilkörande efter vägskyltar som kom och gick precis som de ville hittade vi till slut fram till den lilla stugan på Te Aute Ridge Road någon gång i fredags eftermiddag. I brist på någon som helst mobiltäckning, och gud bevars wi-fi-anslutning, var alternativen få för aftonunderhållning. Det enda alternativet visade sig dock vara det vi kanske behövde mest av allt: dvd-kikning och soffslappning. Totalt betades tre filmer av på de två kvällarna vi hade i stugan, två av dessa Sagan om ringen-filmer. Och vi kan intyga att många av de storslagna naturvyerna i filmerna kan återfinnas i verkligheten i det här magiska och natursköna landet.

Dagen för loppet startades 05.50 med uppvaknande och morgonkaffe och gröt, fortfarande halvt sovande. Jag supportade Ras inför hans tidiga 07.30-start, knäppte några bilder och lade mig sedan i bilen för att snooza lite innan min senare start, kl. 10.00. Klockan 09.20 vaknar jag till av att speakerrösten förmedlar till alla att det nu enbart är 40 min kvar till starten i 13-km-loppet. På yrvakna fötter (igen) hoppar jag i tävlingsdräkten och rotar igenom packningen som ska med för att inse att jag glömt den 750 ml vattenflaska i stugan som var obligatorisk att ha med sig under loppet. Jag hade som tur var en mindre flaska så jag hoppades på att arrangörerna inte hade hökögon dagen till ära. Allt gick bra trots allt och jag hann till starten. Efter flera jobbiga uppförsbackar, några trixiga nerförsbackar och några gropiga sandpartier sprang jag över mållinjen på 1h19min58s, nionde snabbaste dam av 120 stycken på distansen och som 44:a av 209 totalt deltagande, herrar inräknat på distansen. Hade banan varit lite plattare hade jag gärna sprungit några km till, men som det var nu var jag glad att det var över och att jag ens hade hunnit till starten och inte snoozat bort den. Nu var det bara att invänta Rasmus som kämpade på där ute.


Rasmus berättelse:
Jag tror att jag har gått ut för hårt. Orden kommer från mannen med den kamouflage-färgade tröjan, ganska exakt halvvägs in i loppet. Han saktar ner tempot och jag glider, om man nu kan uttrycka det så i löpsammanhang, förbi honom på utsidan. Och vips så är jag ensam i täten. Jag vänder mig om efter några minuter och ser att jag har fått en rejäl lucka, men samtidigt vet jag att det är flera timmars löpning kvar och att allt kan hända. Och det gör det också nästan alltid i sådana här sammanhang.

Bara ett tiotal minuter tidigare hade jag funderat ut tre tänkta alternativ gällande min position. Det första var att ligga kvar tätt bakom mannen med den kamouflage-färgade tröjan. Det andra var att öka tempot och springa förbi. Det tredje var att släppa en lucka framåt. Andra alternativet var lockande, men erfarenheten från tidigare långlopp säger att man ska försöka spara på krutet så länge det går. Tredje alternativet var kanske lockande för musklerna som nog gärna hade velat anstränga sig något mildare, men hjärnan tog överhanden och uteslöt alternativet. Efter några minuters rådslag med mig själv hade så alternativ ett segrat. Men när mannen med den kamouflage-färgade tröjan lite senare sänkte tempot gled jag instinktivt om. Detta utan rådslag.

Det är extremt jobbigt att ligga ensam i tät utan att ha en överblick om hur det ser ut med jagande löpare bakom. Åtminstone tycker jag det, jag är väl för mycket tävlingsmänniska för mitt eget bästa. Jag vill ha koll, främst för att man kan springa mer avslappnat om man vet att man drar ifrån. För det är ju den informationen man allra helst vill ha om man nu skulle få någon information. Men nu hade jag ingen aning, förutom att jag förstått att jag fått en liten lucka. Men luckor behöver inte vara för evigt. Det fick jag inte minst erfara från 50-kilometersloppet i australiensiska Marysville tretton dagar tidigare. Jag sprang i alla fall på i ett tempo som var lite högre för att kunna kallas behagligt. Jag ville ju inte att de bakom skulle komma ikapp.

Banan bytte nu skepnad. Från att ha pendlat mellan upp- och nerförsbacke på smala stigar (totalt var det 2142 vertikala meters stigning och totalt lika mycket vertikala meter nedför) blev det under fem-sex kilometer kanske inte så värst kuperat men rejält trixigt. Banan gick nu längs med en flod, ibland på ena sidan floden och ibland på andra sidan. För att komma till motsatt sida fick man helt enkelt springa genom floden, på hala stenar och på olika djupa passager. Jag halkade med efterföljande trillning vid ett stenparti ganska tidigt i det här avsnittet och beslöt då att ta det extremt lugnt när det såg ut som att man behövde ta det extremt lugnt. Vid ett par tillfällen gick banan hundra meter i floden, vilket var både oväntat och spännande men framförallt skönt i svalkande hänseende.

I anslutning till vätskestation tre av totalt fem, nu efter drygt 27 kilometer, skulle jag få en första insikt om hur det såg ut bakom. Detta eftersom banan vände tillbaka på samma stig under några minuter innan man vek av vänster. Under dessa minuter såg jag bara en person och det var en som jag inte kände igen. Min första tanke var att det var en segstartad löpare som nu fått upp farten och snart skulle dundra om mig så att det bara visslade om det. Min andra tanke, som fann mig bara några sekunder senare, var att det var en löpare i ett av stafettlagen på samma bana. Det tog inte många minuter innan hann kom ikapp och för min egen kolls skull frågade jag honom i vilken klass han deltog. Han svarade stafettklass och gav följdinformationen om att jag nog hade en ledning på åtminstone fem minuter.

Följdinformationen gav mig trygghet och nödvändigt spelutrymme för att gå i branta uppförsbackar som man bör gå i och istället satsa på att springa när den jobbiga backen är slut och detta i ett högre tempo än om man småjoggat uppför och fått betala med mjölksyra som resulterat i betydligt lägre löptempo efter krönet. Men jag började ändå bli rejält trött fysiskt. Mjölksyran kom i vilket fall. Trött mentalt hade jag egentligen varit hela morgonen, och den pigghet som jag eftersökte skulle visst aldrig komma. Detta berodde framförallt på att det inte blev många timmars sömn natten före loppet. Benen var tydligen inställda på att värka ett halvt dygn för tidigt och mitt i natten var jag tvungen att ställa mig upp och stretcha.

Å andra sidan började jag känna mig lite lättare i kroppen. Det ingick två så förbaskat goda müslisorter i den mysiga lilla stugan vi bodde i att jag inte kunde motstå frestelsen att backa om kvällsmaten två gånger för mycket för magens bästa. Detta tillsammans med en stadig grötfrukost bara en timme och femton minuter före start gjorde att jag i de inledande backarna sprang och småspydde, dock inte mer än att någon medtävlare förmodligen inte märkte något. Så efter några timmars löpning mådde kroppen mycket bättre gällande energibalans.

Efter 32 kilometer gick banan tillbaka längs samma bergsrygg som vi tidigare sprungit på. Nu var det fullt av både 21- och 30-kilometerslöpare (åt båda hållen!) och det blev många utrop i form av excuse me, I'm passing och sorry för att kunna ta sig förbi (och möta) andra löpare på den väldigt smala och knixiga stigen som ibland var utrustad med djupa fåror som inte var bredare än en fot är på längden.

När min gps-klocka pep att även kilometer 40 var avverkad visste jag (eller snarare trodde skulle det visa sig) att det bara var 2,2 kilometer kvar. Väldigt skönt tänkte jag då jag var rejält sliten och inte ville något annat än att vara i mål för att kunna slänga mig på marken och pusta ut. Och eftersom vätskan i min löparväska precis tagit slut gjorde det inget att det var så kort kvar.

Jag hade memorerat bankartan på förhand och då sett att vi skulle vika av till höger, kortaste och rakaste vägen mot mål, när sista berget var avklarat. Men det kom aldrig någon skylt om att man skulle springa höger. Istället fortsatte banan rakt fram, och sedan åt vänster, vilket gjorde mig först konfunderad och sedan ännu tröttare då jag planerat att alla krafter skulle vara förbrukade efter 42,2 kilometer. Och förbrukade var också krafterna efter ett maraton passerat, men någon måltribun dök inte upp. Efter en kilometer dök istället en ny vätskestation upp och efter att ha klunkat sex muggar sportdryck och sedan hällt två muggar vatten på huvudet hade jag fått i mig tillräckligt med energi för att orka fråga den vattenupphällande killen om hur långt det var kvar. Fyra kilometer, svarade han. Jag orkade inte bli förbannad, det hade jag inte energi till, utan gnetade på i långsamt tempo längs både stigar, flod (jodå, även nu var det ett vattenavsnitt på hundra meter) och sanddyner. Det sistnämnda är egentligen inget man vill äntra när man är totalt slutkörd, men det var ju inget att göra något åt. Dessutom skulle alla de andra löparna få samma överraskning, intalade jag mig.

Det var inte riktigt fyra kilometer till mål, men väl ett par kilometer och totalt blev det 45 kilometer. Jag vände mig om några gånger på slutet för att se om någon annan maraton-löpare hade fått för sig att lägga in en raketspurt (vilket i så fall hade fått resultera i att även jag hade fått lägga i en raketspurt, sådana krafter har jag alltid sparade och kan användas när som helst), men så var som tur var inte fallet.

Jag gjorde ett försök att höja armarna när jag sprang över mållinjen, främst för det sköna i att lidandet som extrakilometerna innebar nu var över. Det dröjde sedan 18 minuter innan tvåan, vilket var mannen med den kamouflage-färgade tröjan, kom i mål. Jag sprang i mål på en tid strax under fem timmar, vilket alltså var en halvtimme längre tid än vad jag hade i Marysville-loppet. Och då ska man komma ihåg att Marysville-loppet var sex kilometer längre. Slutsatsen kan inte bli annat än att det här var jobbigare, men det var kanske mest för att kroppen aldrig kom igång på allvar. Sammantaget var det en riktigt trevlig tävling med hänförande vyer på flera ställen. Totalt startade 34 killar och en dam.

Tävlingens hemsida

Klickar man här kommer man till ett bildspel som visar hur banan såg ut (väl värt en titt!)

Slutet av segerintervjun.

Angelica efter målgång.

Två av startfunktionärerna.

Vardagsrummet i den fina stugan.

Rasmus utanför stugan vid Bethells Beach.

Med bara sekunder kvar till start i maratonklassen.

Rasmus får guldmedaljen. Nedan: Utomhusduschen.

Hästen ville väldigt gärna vara med och springa.

Rasmus intervjuas direkt efter loppet.

Utsikten från sovrummet.

Under construction

Det var den den 4 september 2010 det hände. Christchurch, sydöns största stad, drabbades av en kraftig jordbävning med stora skador på byggnader som följd. Inom loppet av en och en halv månad kom två efterskalv, varav det första ovanligt starkt. I februari 2011 drabbades staden av en ny kraftig jordbävning och då omkom mer än 180 personer.

Sviterna efter jordbävningarna är tydliga än i dag. Ett stort område i centrala Christchurch är fortfarande avspärrat för allt annat än lyftkranar och byggarbetare som tillsammans jobbar med att resa staden på nytt. Mängder med affärer som fanns inom den "röda zonen" får nu samsas i ett nytt område, varje affär i en egen provisorisk barack.

Inget löppass dag. Inte blir det något pass i morgon heller då vi lämnar staden och flyger till Auckland. Men allt är i sin ordning. Två dagars "vila" blir perfekt uppladdning för lördagens lopp.

Nu väntar ett tufft beslut. Och frågan lyder: Vilken fjärdedel av den runda brödlimpan ska man börja med? Brödlimpan såg dock så god ut att beslutet togs nu, i skrivande stund, och svaret blev biten till vänster närmast kameran. Riktigt gott med honung på. Mums!

I går bokade vi boenden runtom på nordön för den kommande veckan. Bland annat två nätter i Turangi. Vi ser nu på nyheterna att en vulkan, som senast hade utbrott 1977 och som finns precis jämte samhället, hade ett nytt utbrott i går. Bilvägarna ska inte vara avstängda, men de har stängt av åtminstone en vandringsled. Vi får se hur det ligger till när vi kommer dit om en knapp vecka.

Gott brod.

Affarerna i nya baracker.

Nya byggnader reses.

Jordbavningen satte sina spar.

En kristen kyrka i Christchurch.

Stairway to heaven - via Mount John

Sjön Lake Tekapo mitt i mitten på Nya Zeelands sydö sägs få sin intensivt turkosa färg av den slags sten botten är klädd i med gott samarbete av solens varma strålar. Sjön matchar fint till de omgivande bergen och kullarna och gör sig mycket bra på bild. Det lilla samhället med samma namn som sjön har enbart 318 permanentboende invånare och är en avslappnande plats för oss för en natts stopp på vår färd söderifrån mot Christchurch. Backpacker-hostlet Tailor made erbjöd allt vad två budgetrestriktiva och ryggsäcksbeklädda personer som vi kunde önska sig. Såväl kvällsmat som frukost och lunch kunde avnjutas i den fina trädgården.

Det som Lake Tekapo mer är "känt" för än sjön är det observatorium som finns där för att studera den extremt stjärnklara himlen. Det ligger strategiskt placerat på toppen av den högsta toppen i området; Mount John, vilken i sin tur är ett givet besöksmål för de turister, oss inräknat, som passerar. Vi strövade i maklig takt den branta stigen upp till toppen, via en trappa på slutet, därav dagens bloggtitel, och tog plikttroget ett gäng bilder på den milsvida utsikten väl uppe. En mindre brant, men slingrig, stig ledde oss nerför berget längs med sjön med fortsatt ögongodis för turister och kameror, se resultat nedan.

Vi har nu avverkat mer än 200 mil i vår starkt omtyckta lilla Suzuki Swift-hyrbil och körandet på vänster sida av vägen har gått så gott som smärtfritt. Den enda situationen som kunde blivit en situation var när vi passerade en vägarbetande man vars enda uppgift var att hålla upp en skylt med "stop" på ena sidan och "go" på den andra. Han höll visst upp fel sida och "go" skulle visst vara "stop", vilket han signalerade med viftande armar och springande ben. Vi gissar att han kommer att dricka en extra kopp morgonkaffe i framtiden.

Nu laddar vi inför kommande vistelse på nordön och senare en annan ö: Hawaii.

Hej då vackra Queenstown

Queenstown visade sig från sin förmodligen allra bästa sida i dag med sol och nästan klarblå himmel. Temperaturen var knappt 20 grader när vi gick-lunkade-löpte Queen hill walkway, med en toppbestigning på 500 meter ovanför där leden startade.

Förmodligen var detta den hittills vackraste löpturen, det är bara att kolla in bilderna. Men lika förmodligen skulle förmodligen andra redan genomförda löpturer protestera högljutt om vi utnämnde denna tur som klar etta utan att kunna lägga fram mer gediget bevismaterial.

Nu säger vi hej då till Queenstown och Lake Wakatipu och drar vidare några timmar norrut med hyrbilen.