Då har vi rott i hamn!

Vi kom hem från vår jorden runt-resa den 4 januari. Men vi bestämde oss att vi inte skulle avsluta bloggen förrän vi fått våra pengar från Gulf Air (som ju utan att meddela oss ställde in flygningen Nairobi-Köpenhamn). Och pengarna har vi nu fått, jippi!!!

Men det tog mer än ett halvår innan bolaget tog sig i kragen och skickade över pengar till vårt konto. Under samma tid hann brorsan Daniel gifta om sig (med samma dam). Under samma tid hann både jag och Angelica skaffa nya jobb och få besked om tillsvidareanställning. Så ett halvår är en lång tid – åtminstone om man väntar på pengar.

De pengar vi har fått är från den ursprungliga resan Nairobi-Köpenhamn från Gulf Air. Att de nya flygbiljetterna med ett nytt bolag kostade mer pengar togs dock ingen hänsyn till. Sedan ligger det mycket jobb från vår sida för att Gulf Air skulle ge oss pengarna. Totalt har vi skickat 28 mail till Gulf Air under tiden och ringt sju telefonsamtal till tre olika länder.

I april fick vi en ursäkt: ”We were sorry to learn of the inconvenience you both encountered due to the closure of our flights to and from Nairobi. The decision was in line with our company's business strategy to continuously review its existing route network and fleet.”
Men sedan tog det alltså ytterligare tre månader innan pengarna kom. Det jobbas snabbt från huvudkontoret i Bahrain.

När vi kom till Nairobis flygplats mitt i natten mellan tredje och fjärde januari möttes vi alltså av beskedet att Gulf Air inte hade flugit från Nairobi på flera månader. Tack för den! En vänlig flygplatsarbetare rekommenderade oss att åka tillbaka in till Nairobi och besöka Gulf Airs kontor dagen efter. Det var inte vi så sugna på. För att göra en intensiv tretimmars historia kort så sprang Rasmus runt som en galning på flygplatsen, mellan olika terminaler och mellan olika bolag och försökte köpa nya flygbiljetter. Skulle vi bara komma till något land i Europa så borde det ju inte vara så svårt att komma till Varberg efter det. I en terminal som låg sju minuters svettig nattlöpning från terminalen vi befann oss i hade Europcar en helpdesk. En vänlig dam kom fram till Rasmus och undrade varför han yrade runt mitt i natten. Han svarade att han och hans flickvän Angelica ville flyga till något land i Europa – så fort som möjligt. Damen på bilföretaget knappade på en dator och hittade relativt snabbt två biljetter till Köpenhamn via Istanbul med Turkish Airlines. Och flyget skulle avgå redan 04.40. Till Istanbul var det faktiskt med samma flyg som Lars-Åke skulle ta.

Men när hon precis skulle klicka på bokaknappen stod det att flyget var fullsatt. Nej! Testa igen, sade Rasmus. Och så gjorde damen det. Och då funkade det. Det kom ut två biljetter. Men så mycket pengar som damen ville ha hade inte Rasmus på kontot. Så då blev det en sjuminuterslöpning tillbaka till där Angelica och Lars-Åke satt, och så fick Lars-Åke springa med tillbaka med sitt kontokort (tog lite mer än sju minuter). Men så löste det sig i alla fall. Tack Lars-Åke för den insatsen!

Väl tillbaka i terminalen meddelade en röst i högtalaren att en Nokiatelefon hade blivit upphittad. Vi frågade Lars-Åke om det kanske inte var hans telefon. Det var det. Lite senare meddelade en röst i högtalaren att en plånbok hade blivit upphittad. Vi frågade Lars-Åke om det kanske inte var hans plånbok. Det var det.

Vidare in i säkerhetskontrollen gick det fortsatt inte så bra för Lars-Åke. Först hittade de en 1,5-litersflaska med vatten i hans väska. När säkerhetsgubben grävde lite djupare i väskan hittades ytterligare en 1,5-litersflaska – även den full med vatten. När säkerhetsgubben kontrollerade ytterligare ett fack hittades, otroligt nog, ytterligare en 1,5-litersflaska med vatten. Försöket att smuggla med 4,5 liter vatten på planet misslyckades alltså. Lars-Åke bad säkerhetsgubben om ursäkt. Men kommentaren som en skrattande Lars-Åke fällde efteråt var ganska rolig: ”Men mitt bestickset glömde han”.

Då var det bara att hoppa på planet. Fast så enkelt var det ju förstås inte på denna märkliga hemresa. När våra nyinköpta boardingkort skannades av i en maskin så hände inget. Då slog oss tanken att det kanske inte var så bra att på ett desperat sätt köpa flygbiljetter hos ett biluthyrningsföretag. Men ”testa igen” funkade återigen. Vid andra försöket kom vi igenom spärrarna och intog platserna på flygplanet. Och typ lite senare var vi hemma i Varberg.

Så nu när vi fått våra pengar (även om vi förstås hade hoppats på lite mer) så avslutar vi härmed bloggen! Och vi kan pusta ut och bocka av en irriterande punkt på göra-listan.

På svensk mark

Öresundståget passerar Landskrona. Vi är med andra ord på svensk mark. Som vanligt händer allting varje dag och vi får vara väldigt nöjda att vi snart är hemma i Varberg. En längre story om Gulf airs inställda flyg kommer under morgondagen. Men på något sätt kom vi alltså till Sverige ändå. Och vilka sitter på Öresundståget. Jo, Andreas, Barbara, Theresa, Sebastian och Margareta. Westergrenarna finns överallt.

Tack Gulf air...

... för att ni slutade flyga från Nairobi i oktober utan att meddela oss.

Safari med leopardmöte

Uppstigning 05.30 på nyårsdagen. Därefter sedvanlig halvtimmesväntning på kenyanska chaufförer. Men sedan kom vi iväg på vår morgonsafari. Det tog inte lång tid innan vi fick syn på en fullvuxen leopard med ungar. Elefanter, olika sorters rådjursliknande krabater, färggranna fåglar och giraffer beskådades också innan frukost intogs på Sopa safari lodge. Vi kan konstatera att sopa i det här landet inte har samma betydelse som svenskans sopa. Här betyder det "super". Och det stämmer. Här äter vi oss övermätta. Snart väntar ytterligare djurmöten.

Gott nytt år!

Gott nytt år! I morgon jagar vi lejon! I värsta fall jagar de oss.

Kenya levererar. Skumpiga resor, tider som aldrig hålls, krigare som skuttar omkring i skogen, kameler som tjuter, spindlar i sängen, rallyturer med fyrhjulsdrivna bilar överfulla av människor, elefanter som spatserar förbi, magnifika vyer.

Brorsan gifte sig med sin Salandi. Vi och 800 personer (93 procent kenyaner) bevittnade händelsen som ägde rum någonstans mitt i öknen.

Blivande mannen Daniel.

Gott nytt år, snart är det 2013!

Kenyan citizens only

I Afrikat igen! Den här gången chansade vi på fast track "Kenyan citizens only" för att få visum. Det funkade. Det sparade vi en timmes kötid på.

Vi har nu tagit oss upp till Isiolo efter fem timmar i en minibuss tillsammans med andra bröllopsgäster (Rasmus bror Daniel gifter sig med sin Salandi i Kenya om några dagar). När vi för två år sedan var i Kenya under samma tid på året var det den torraste perioden i landet på länge. Nu har det regnat en del och det är bitvis lite blött på vägarna. Men nu tar vägarna slut. I morgon blir det flera timmars bilåkande, mestadels i ökenterräng utan några vägar.

Hört i minibussen: Hur länge kan du filma med kameran? Det är ett halvhårt komprimerat minne. Sa du ett halvår?

Från nu och några dagar framöver kommer vi inte kunna uppdatera bloggen. Dit vi ska finns inte ens mobiltäckning. Hakuna matata!

Westergrensk slumpträff

Vi är gående, påpälsade med alla väskor, på väg till den stora mataffären på den internationella flygplatsen i Frankfurt när vi plötsligt hör ett "hej". Vi vänder våra huvuden nittio grader åt vänster och ser två välbekanta ansikten. Och där står Andreas och Margareta och vi kan då konstatera att flygplatsen inte bara är besökt av en Westergrenare, utan tre. Andreas och Margareta ska till samma destination, Nairobi (även om det står Mairobi på den stora skärmen med alla flygavgångar), men flyger en dryg timme senare än vi och ska dessutom mellanlanda i Etiopien. Efter en stunds konversation skiljs vi åt och konstaterar att vi kommer att kunna snacka mer i Kenya. Vi ska ju nämligen till samma bröllop.

Snö fick vi aldrig se i Frankfurt. Men det kanske inte var undra på då det lite längre söderut, dock i samma land, sattes nytt värmerekord med 20,7 grader på en julafton. Detta i München.

Nu hoppas vi på mindre än tre timmars flygförsening. Då blir det i alla fall bättre än de två senaste flygningarna.

Margaretha, Andreas och Angelica på flygplatsen i Frankfurt.

Sankt Nikolas var en sjöman

Den och många andra tyska julvisor lyssnar vi på här i Frankfurt för att komma i riktigt god julstämning. På tv:n på hotellrummet avlöser julprogrammen varandra och på stan är människor ute för att inhandla de sista kringlorna till julbordet. Efter rivstarten med julmarknaden igår har vi kommit in i jultänket efter den tropiska veckan i Rio. Vi njuter dessutom av kyla och frisk, sval luft. Kontrasterna mellan Brasiliens superhetta och Tysklands julaväder blev dock inte så stor som vi väntat oss. Landet vi befinner oss i har visst sin varmaste jul på många många år och gatorna ligger torra. Ingen snö här inte och cirka 10 plusgrader i luften.

Vår julafton började med intag av, än en gång, en över förväntan bra frukostbuffé. Därefter en lugn jogg längs med floden Main. För Angelica var det en kärt återuppväckande efter det på grund av hettan ofrivilliga uppehållet i Rio.

Därefter intogs helt vanlig jullunch i form av ciabatta med frickadeller på ett italienskt fik. Får se om det blir en tradition vi tar med oss hem eller inte.

Vår årliga konsumtion av kyrkobesök intogs även denna dag. Vi valde den största kyrkan i krokarna och i stan, domkyrkan St. Bartholomeus. Där bjöds det på tysk allsång av juliga psalmer och framträdande av en söt barnkör där medlemmarna hade varierad svårighet med de höga tonerna de givits av en överoptimistisk barnkörsledare.

God vanlig lagom svensk jul på er där hemma! Förutom hela Rasmus familj som är någonstans i norra Kenya. God afrikansk jul på er! Ses snart.

Liten tuva kan försena stort lass

Ni känner till ordspråket, om än i lite reviderad form ovan. Vi fick inatt uppleva detta live då en mycket liten person försenade hela flyget med flera hundra människor. Men vi tar det från början.

Eftersom vi tröttnat på den Riojanska värmen och på att bli svettig så fort man kommer ut ur duschen, valde vi att åka ut i mycket god tid till flygplatsen. Detta gjordes och vi anlände nästan sju timmar innan planerad avgång. Men det gjorde inget. Vi slappade, åt, checkade in (smärtfritt och smidigt till skillnad från förra flygningen) och åt igen. Sedan var det bara 1,5 timma kvar. Vi började ana oråd redan efter säkerhetspasseringen då inte vår flight stod med på skärmen. Ingen från Condor fanns att fråga och ingen annan visste något heller. Vi satte oss ändock vid den gate som stod angiven på biljetterna och där satt skönt nog fler förvirrade personer som också skulle till Frankfurt av en eller annan anledning. Vissa bodde där och vissa skulle vidare med andra flyg därifrån. En fransk kille hade stenkoll på läget efter ett års vistelse i Brasilien och förklarade av avsaknaden av all Condor-information i sikte var för att de flyttat från den andra terminalen till denna just idag. Jippie, tänkte vi. Det kan aldrig vara något bra. Det var det inte heller. Tio minuter efter avgångstid hade fortfarande inget hänt vid gaten. Men så efter fem fler minuter dök några stressade människor upp och började, likt boskapsskötare, fösa oss ombord på det sena planet. Äntligen, tänkte vi. Snart på väg. Klockan var sent och vi ville bara åka och sova. Men icke skulle detta bli realitet på ytterligare två timmar. Det började nämligen uppstå tumult och hetsk ordväxling sex rader framför oss. En ung dam bönade och bad om någonting som senare visade sig vara att få åka med. Tydligen hade en plats blivit dubbelbokad och hon gick gråtandes och förlorande ut ur kampen om att knipa den. Kaptenen förklarade sedan att denna hysteriska tjej vägrat lyssna och lyda flygpersonalen och blivit utplockad av polis. Hon orsakde alltså minst 1,5 timmar ytterligare försening som till slut landade på hela tre. Hur tråkigt det än är när sådant här händer kan det aldrig vara försvarbart att en människas öde drabbar nästan trehundra fleras.

Nu ser vi Sverige på närbilderna på skärmarna med resrutten på planet. So close home, yet so far. Vi ska ju bara ner till Afrika en liten sväng också. Hakuna matata!

Vi kom till slut fram till Frankfurt och skyndade till den beryktade julmarknaden. Juligt värre trots avsaknaden av snö. Vi har laddat upp inför morgondagens julafton med pepoarkaksbröd och marsipankulor i choklad. Supergott, eftersom vi redan provsmakat.

Fejkad Kristus på vyiga kort

Vykort finns att köpa i (nästan) alla städer världen över. Rio de Janeiro är inget undantag. Men här har vykortsskaparna ett rejält problem att brottas med. Kristusstatyn är ju ett måste att ha med, men problemet är att man bara ser baksidan av statyn om man ska vykortsfota så att staden och karaktäristiska Sockertoppen syns i bakgrunden. Inte så kommersiellt gångbart tycker tydligen nästan alla vykortsskapare som löser problemet med att i något bra bildbehandlingsprogram (i några fall något ytterst dåligt bildbehandlingsprogram) sudda ut statyn på bilden och sedan på samma plats klistra in en statybild tagen framifrån. Och när man ändå är i farten kan man ju passa på att förstora Kristus också. Nedan ser ni ett fejkat vykortsexempel där Kristusstatyn är roterad 180 grader.

Nu ska det bli skönt att åka mot kallare klimat. I morgon kväll tar vi ett skönt 12-timmarsflyg mot Frankfurt där vi ska spendera två härliga juldygn. Där kommer vi inte sakna den tropiska försommarhettan i Rio som alla verkar sukta efter där hemma.

Historiska vingslag runt papegojanska stadion

Den västra slutstationen på den orangea tunnelbanelinjen i Rio de Janeiro heter Uruguai. Frågan är vad stadens fotbollsdyrkande invånare tycker om valet av namn. För när det var dags att summera VM-finalen i fotboll 1950, som gick av stapeln på Maracanastadion i Rio, var det Uruguay som märkligt nog stod som 2-1-segrare mot hemmanationen Brasilien. Om nu Uruguay stavas Uruguai på brasiliansk portugisiska så är det ju samma sak som att man i Stockholm skulle döpa en station till "Italia 90", bara för att påminna om saker som fotbollsdyrkande nationalister inte vill bli påminda om. 1-2 gånger tre var ju Sveriges nederlagssiffror i det mästerskapet.

Bor man i Brasilien så är man antingen eldigt eller kyligt inställd till fotboll. Det finns liksom ingenting mitt emellan, detta för att citera Abrigogrundaren Stefan Martinsson vi besökte i förrgår. Han kategoriserade sig för övrigt själv bland den kyliga skaran. Kanske är det brasilianska fotbollsintresset på väg att dala nu när Brasilien halkat ner på Fifas världsrankinglista och bara är två ynka placeringar före Sverige? Vi får väl se. Men så är det nog inte, tvärtom då Brasseland ju om bara lite drygt ett och ett halvt år ska stå värd för fotbolls-VM.

I dag gjorde vi ett hastigt besök på den historiska fotbollsarenan Maracana (namngiven efter en stadsdel som i sin tur är namngiven efter en papegoja) eller Estádio Jornalista Mário Filho som det officiellt heter. Stadion byggdes inför fotbolls-VM i Brasilien 1950 och blev världens största. Det var sannerligen hysteri inför finalen, som kom att spelas mellan Brasilien och Uruguay, då mer folk än vad det fanns biljetter ville se på matchen. Ingen vet riktigt säkert hur många som befann sig på läktarna under duellernas duell då många tog sig in på olagligt sätt, men sammanlagt lär det ha varit betydligt fler åskådare än 199 954 som blev den officiella siffran.

Arenan, där Pelé gjorde både sitt första och tusende mål, är nu under rejäl renovering. Här ska finalen i fotbolls-VM 2014 avgöras och här ska invigningen av de de olympiska sommarspelen 2016 hållas. Därför var det lite lagom surt att inte få gå in på arenan dit bara byggjobbare har tillträde den närmaste tiden. Vi gick i alla fall den 1,2 kilometer långa slingan runt stadion och kände åtminstone några procent av de historiska vingslagen. I form av en staty av lagkaptenen Hilderaldo Luís Bellini blev vi påminda om Brasiliens 5-2-seger över Sverige i fotbolls-VM-finalen på Råsunda 1958.

Tidigare på dagen gjorde vi repris på gårdagens runda med löpning för Rasmus och power-walk för Angelica. Även den här gången stannade gps:en efter 15 svettiga kilometer.

I morgon är det sista heldagen i Rio de Janeiro. Åtminstone för oss. Förmodligen bokstavligen talat för några domedagspredikande kineser. Det får bli lite av en fixardag med tvätt, utskrift av flygbiljett och svara på elektronisk post. Och så lär ytterligare en buffé-lunch avnjutas på stället där Dogge Doggelito jobbar. Åtminstone låtsas vi att det är han. Han ser ju likadan ut och uppför sig på samma sätt. Dock har vi ännu inte sett honom i rappande aktion. Och vi har inte heller fått någon cykel på köpet.