Jorden runt med Angelica & Rasmus: Varför gal inte jag när Mon gol i ett?

Varför gal inte jag när Portu gal och Sene gal och Mon gol i ett? Vi ska försöka lista ut svaret nu när vi är i Mongoliet! För nu har vi hoppat av det transmongoliska tåget i Mongoliets huvudstad Ulan Bator, som åtminstone en tidig söndagsmorgon är lugn och sansad.

Hur den långa tågresan från Moskva till Ulan Bator var? Jo, det långa transmongoliska tåget avgick punktligt, exakt på sekunden, från Jaroslavski-stationen i Moskva, 21.35 i tisdags kväll. Precis när vi skulle hoppa in i vagn nummer sex hör vi från två tjejer i 20-årsåldern: "Där är ju de som satt precis framför oss på planet". Det visade sig att vi fyra inte bara skulle befinna oss i samma vagn de kommande fyra och ett halv dygnen utan till och med i samma fyrbäddskupé, platserna 9-12. Tjejerna heter Sara och Malin och ska vara ute ett år på resande fot och har tänkt att jobba i både Australien och Nya Zeeland. Deras resa började inte speciellt lyckat när det visade sig att de enligt detas visum anlände en dag för tidigt till Domodedovo-flygplatsen i Moskva och fick på grund av plikttrogna säkerhetsvakter övernatta i flygplatsens transitzon istället för att åka till deras boende i Moskva. De två tjejerna sitter nu kvar på tåget till slutdestinationen Peking medan Angelica och jag hoppade av ett och ett halvt dygn tidigare.

Tåget, som bestod av ungefär 17 vagnar, körde bitvis väldigt ryckigt, ibland kändes det som att vi åkte över timmer, men överlag gick det bra. I de flesta vagnarna fanns nio fyrbäddskupéer med en toalett per vagn. I varje vagn fanns en eller ett par tågvärdar, vi hade två kinesiska värdar som i princip bara kunde kinesiska. Lite roligt var att en tågvärd alltid sa "ten minutes" och visade upp tio fingrar när vi hoppade av på alla stationer vi valde att ta en kort bensträckare på, trots att tidtabellen ofta visade den dubbla tiden. Men han ville antagligen bara vara säker på att vi var ombord på tåget när det sedan rullade vidare.

Och när någon försökte öppna ett fönster i korridoren var samme värd nästan alltid snabbt framme och hojtade på obegriplig kinesiska att man skulle stänga det.

Tåget gjorde stopp ungefär var tredje till sjätte timme, dygnet runt. På vissa ställen kunde man handla lite snacks i kiosker på stationerna och ibland sålde lokalbor hembakade gottigheter.

I Permi, där vi gjorde ett 20-minutersstopp i onsdags kväll, köpte vi en stor påse med något vi trodde var stora ryska blåbär av en ytterst liten rysk tant, som såg ut att vara en av "artisterna" i Rysslands bidrag i Eurovisionsfestivalen tidigare i år, om ni nu tittade på det spektaklet. Det kan ha varit blåbär vi fick, men efter att ha ätit varsin näve och båda konstaterat att blåbärssmaken uteblev så gjorde vi det säkra före det osäkra och slängde bären i den svarta soppåsen utanför vår vagns toalett.

Det fanns en mysigt inredd restaurangvagn på tåget men det enda vi köpte där var en lite påse nötter. Annars klarade vi oss på det vi hade med och förstärkte varje dag med något spännande från perrongförsäljningen.

Dagarna på tåget avlöpte förhållandevis ganska snabbt. Vi steg upp ganska sent på morgnarna och gjorde därefter frukost som bestod av gröt (specialhavregryn som fått ligga några minuter i kokande vatten i våra djupa tallriks-kåsar). I varje vagn fanns en samovar där man enkelt kunde hämta kokande vatten. På gröten lade vi bananskivor och russin- och nötmix - jättegott. Till detta drack vi te eller kaffe. Lunchen bestod i grund och botten av två påsar varma koppen och fylldes ut med tonfisk, inlagda grönsaker och bröd.

På dagarna har vi spelat kort med vära kupévänner, läst i böcker, tittat på utsikten från tåget och... Inte så mycket mer. Jo, förresten, vi har fått några minuters motion varje dag genom att gå till tågets första vagn och tillbaka igen.

I Balabinsk ankom vi strax efter klockan tre på eftermiddagen i torsdags. Egentligen var klockan ett par timmar till, men på tåget gäller hela tiden Moskvatid så länge vi är i Ryssland. I Balabinsk hann vi från den lilla kiosken på stationen inhandla apelsinjuice, pistagenötter och solrosfrön, och av en försäljande liten gammal tant köpa en påse nykokta potatisar, någon slags bulle med kål inuti samt något som vi trodde var pannkakor med morötter i men som i själva verket var något fast, pannkaksliknande som smakade fisk.

När vi kom fram till Novorsibirsk vid halv åtta på kvällen i torsdags visade termometern åtta plusgrader. Kvällens konstaterande: alkohol och snacks är billigt i Novosibirsk, frukt är dyrt; 350 rubel (cirka 75 kronor) för 3 bananer och 4 apelsiner. Tanten som sålde frukten vägrade släppa de sju frukterna för mindre än 350 rubel men den här gången fick det vara värt över tio svenska kronor per frukt, speciellt sedan frukten transporterats ända från Ecuador enligt de små klisteretiketterna.

Ibland var det svårt att föreställa sig att det rymde en miljonstad på andra sidan knuten, men faktum är att Ryssland har runt 13 städer med över en miljon invånare där Novosibirsk är den tredje största med 1,4 miljoner invånare (år 2009). Överlägsen etta är Moskva med 10,5 miljoner invånare och överlägsen tvåa är Sankt Petersburg med 4,6 miljoner invånare.

Tåget var Det långt ifrån fullsatt, i alla fall av våra promenader att döma, och vår vagn verkade ha flest passagerare ombord om det mäts i hur många som hoppar av på perrongerna vid stoppen. I vår vagn, 6, bor flera svenskar, fransmän, britter, tyskar och några fler med oklart ursprung. Det var lugnt och städat och mycket trevlig stämning.

I Zima anlände vi klockan 19.17 i fredag, som vanligt precis efter tidtabell. Ena tågvärden sade som vanligt "ten" och visade upp tio fingrar när vi frågade "how many minutes?". Angelica och jag hittade ett gäng småkiosker som var radade efter varandra, men för att komma dit var vi tvungna att gå över två spår. När vi precis skulle betala för tre bananer, en flaska vatten och två små påsar med jordnötter såg vi att ett oändligt långt tåg kom in på ett av de spåren vi precis hade gått över och spärrade alltså vägen för oss att komma tillbaka samma väg. Vårt tåg var nu skymt så det gällde att springa snabbt som tusan för att se att vårt tåg stod kvar. När vi precis rundat det nyanlända tåget ser vi loket som tillhörde vårt tåg rulla iväg och för en kort sekund trodde vi båda att alla vagnar kom med efter. Som tur var var det bara loket, förmodligen skulle det bytas ut. I värsta fall hade vi kunnat hoppa på tåget i farten, men nu kom vi ändå med god marginal tillbaka till vår vagn.

En halvtimme före midnatt (moskvatid) stannade vi till på stationen i Irkutsk - staden som vi egentligen bara kunde referera till genom sällskapsspelen Risk och Ticket to ride. Stationen var öde sånär som på en stationsgubbe med orange väst. Lokal tid var klockan halv fem på morgonen.

Fyra och en halv timme senare steg vi upp för att beskåda den vackra morgonen vid Bajkalsjön, som är världens djupaste sjö. I det höstliga landskapet gick tåget på vissa delar precis intill sjökanten innan tåget en timme senare vek av ganska rakt österut mot Ulan Ude.

Denna dag var fantastiskt solig och fin, och för första gången blev lanskapet runtomkring riktigt spännande att titta på när olika höjdformationer bredde ut sig (om det var fint vid passering av Uralbergen tidigare i veckan gick inte att avgöra då det var becksvart ute då). Vi ankom Ulan Ude strax före halv åtta på morgonen (Moskvatid).

Resan med transmongoliska järnvägen från väst till öst innebar ungefär en timmes tappad timme per dygn i tidsskillnad. I och med att tågresan i sig gjorde det svårt för kroppen att leva normalt var det en fördel att resa i väst-östlig riktning då de förlorade timmarna till Mongoliet egentligen inte spelade någon större roll.

Det fanns högtalare i varje kupé och det var knäpptyst i dem sånär som på en tidig morgon då någon dj plötsligt fick för sig att det skulle ljuda kinesisk avslappningsmusik.

Det var väldigt dammigt i kupén och temperaturen skiftade. Efter några dagar på tåget var det många som småhostade och snöt sig då och då, så även Rasmus, som vid ankomst Mongoliet har blivit dunderförkyld!

Hoppas ni orkade läsa denna något osammanhängande text. I kväll kommer det ett inlägg om varför det tog en halvtimmes extra tid att hitta till vårt spartanska boende här i Ulan Bator.