Då har vi rott i hamn!

Vi kom hem från vår jorden runt-resa den 4 januari. Men vi bestämde oss att vi inte skulle avsluta bloggen förrän vi fått våra pengar från Gulf Air (som ju utan att meddela oss ställde in flygningen Nairobi-Köpenhamn). Och pengarna har vi nu fått, jippi!!!

Men det tog mer än ett halvår innan bolaget tog sig i kragen och skickade över pengar till vårt konto. Under samma tid hann brorsan Daniel gifta om sig (med samma dam). Under samma tid hann både jag och Angelica skaffa nya jobb och få besked om tillsvidareanställning. Så ett halvår är en lång tid – åtminstone om man väntar på pengar.

De pengar vi har fått är från den ursprungliga resan Nairobi-Köpenhamn från Gulf Air. Att de nya flygbiljetterna med ett nytt bolag kostade mer pengar togs dock ingen hänsyn till. Sedan ligger det mycket jobb från vår sida för att Gulf Air skulle ge oss pengarna. Totalt har vi skickat 28 mail till Gulf Air under tiden och ringt sju telefonsamtal till tre olika länder.

I april fick vi en ursäkt: ”We were sorry to learn of the inconvenience you both encountered due to the closure of our flights to and from Nairobi. The decision was in line with our company's business strategy to continuously review its existing route network and fleet.”
Men sedan tog det alltså ytterligare tre månader innan pengarna kom. Det jobbas snabbt från huvudkontoret i Bahrain.

När vi kom till Nairobis flygplats mitt i natten mellan tredje och fjärde januari möttes vi alltså av beskedet att Gulf Air inte hade flugit från Nairobi på flera månader. Tack för den! En vänlig flygplatsarbetare rekommenderade oss att åka tillbaka in till Nairobi och besöka Gulf Airs kontor dagen efter. Det var inte vi så sugna på. För att göra en intensiv tretimmars historia kort så sprang Rasmus runt som en galning på flygplatsen, mellan olika terminaler och mellan olika bolag och försökte köpa nya flygbiljetter. Skulle vi bara komma till något land i Europa så borde det ju inte vara så svårt att komma till Varberg efter det. I en terminal som låg sju minuters svettig nattlöpning från terminalen vi befann oss i hade Europcar en helpdesk. En vänlig dam kom fram till Rasmus och undrade varför han yrade runt mitt i natten. Han svarade att han och hans flickvän Angelica ville flyga till något land i Europa – så fort som möjligt. Damen på bilföretaget knappade på en dator och hittade relativt snabbt två biljetter till Köpenhamn via Istanbul med Turkish Airlines. Och flyget skulle avgå redan 04.40. Till Istanbul var det faktiskt med samma flyg som Lars-Åke skulle ta.

Men när hon precis skulle klicka på bokaknappen stod det att flyget var fullsatt. Nej! Testa igen, sade Rasmus. Och så gjorde damen det. Och då funkade det. Det kom ut två biljetter. Men så mycket pengar som damen ville ha hade inte Rasmus på kontot. Så då blev det en sjuminuterslöpning tillbaka till där Angelica och Lars-Åke satt, och så fick Lars-Åke springa med tillbaka med sitt kontokort (tog lite mer än sju minuter). Men så löste det sig i alla fall. Tack Lars-Åke för den insatsen!

Väl tillbaka i terminalen meddelade en röst i högtalaren att en Nokiatelefon hade blivit upphittad. Vi frågade Lars-Åke om det kanske inte var hans telefon. Det var det. Lite senare meddelade en röst i högtalaren att en plånbok hade blivit upphittad. Vi frågade Lars-Åke om det kanske inte var hans plånbok. Det var det.

Vidare in i säkerhetskontrollen gick det fortsatt inte så bra för Lars-Åke. Först hittade de en 1,5-litersflaska med vatten i hans väska. När säkerhetsgubben grävde lite djupare i väskan hittades ytterligare en 1,5-litersflaska – även den full med vatten. När säkerhetsgubben kontrollerade ytterligare ett fack hittades, otroligt nog, ytterligare en 1,5-litersflaska med vatten. Försöket att smuggla med 4,5 liter vatten på planet misslyckades alltså. Lars-Åke bad säkerhetsgubben om ursäkt. Men kommentaren som en skrattande Lars-Åke fällde efteråt var ganska rolig: ”Men mitt bestickset glömde han”.

Då var det bara att hoppa på planet. Fast så enkelt var det ju förstås inte på denna märkliga hemresa. När våra nyinköpta boardingkort skannades av i en maskin så hände inget. Då slog oss tanken att det kanske inte var så bra att på ett desperat sätt köpa flygbiljetter hos ett biluthyrningsföretag. Men ”testa igen” funkade återigen. Vid andra försöket kom vi igenom spärrarna och intog platserna på flygplanet. Och typ lite senare var vi hemma i Varberg.

Så nu när vi fått våra pengar (även om vi förstås hade hoppats på lite mer) så avslutar vi härmed bloggen! Och vi kan pusta ut och bocka av en irriterande punkt på göra-listan.

På svensk mark

Öresundståget passerar Landskrona. Vi är med andra ord på svensk mark. Som vanligt händer allting varje dag och vi får vara väldigt nöjda att vi snart är hemma i Varberg. En längre story om Gulf airs inställda flyg kommer under morgondagen. Men på något sätt kom vi alltså till Sverige ändå. Och vilka sitter på Öresundståget. Jo, Andreas, Barbara, Theresa, Sebastian och Margareta. Westergrenarna finns överallt.

Tack Gulf air...

... för att ni slutade flyga från Nairobi i oktober utan att meddela oss.

Safari med leopardmöte

Uppstigning 05.30 på nyårsdagen. Därefter sedvanlig halvtimmesväntning på kenyanska chaufförer. Men sedan kom vi iväg på vår morgonsafari. Det tog inte lång tid innan vi fick syn på en fullvuxen leopard med ungar. Elefanter, olika sorters rådjursliknande krabater, färggranna fåglar och giraffer beskådades också innan frukost intogs på Sopa safari lodge. Vi kan konstatera att sopa i det här landet inte har samma betydelse som svenskans sopa. Här betyder det "super". Och det stämmer. Här äter vi oss övermätta. Snart väntar ytterligare djurmöten.